onsdag 26 maj 2010

Ett skepp kommer lastat

Storasyster i vassen-Miriam tycker att det är dags att blotta sina laster. Jo, alltså...-Karin har hakat på och jag vill inte vara en bangare. Tyvärr är jag så fruktansvärt odiskret att mina laster är uppenbara för vem som helst efter att ha sett mig i fem minuter på femtio meters avstånd. Helst skulle jag ju vilja att folk tyckte att jag var mystisk och spännande; en sådan person som det alltid fanns fler sidor och egenskaper att upptäcka hos, för det hade passat utmärkt med min självbild. Jag tror nämligen att jag egentligen är en vansinnigt intressant person. Jag brukar till och med fantisera om hur jag blir intervjuad för stora utländska magazines (beakta att jag inte anser vanliga tidningar vara goda nog) om min senaste bok som vunnit Pulitzerpriset, Augustpriset och ah - Nobelpriset. Se framför er nu hur jag vid den tanken nöjd och leende lutar mig tillbaka och gör följande:

  • Pillar sönder mina nagelband. Vilket ju faktiskt tar bort nöjdheten eftersom det gör djävulusiskt ont och får naglarna att se ut som efter att man har skrapat bort intorkad hästbajs från en skrovlig stallvägg och sedan försökt tvätta händerna med sadeltvål och inte använt fuktcreme efteråt. Till er som inte vet hur det ser ut kan jag säga att det är fult.

  • Tuggar på en penna. Blyerts, stift, bläck, tusch - det spelar ingen roll för själva tuggandet. Tuschpennor smakar godast och blyerts är mer skonsamt för tänderna. Den här lasten tycker jag dock ganska mycket om, men det är ändå en last eftersom det varken är ekonomiskt eller hygieniskt och för att jag tuggar pennor oftare än mat och det är dumt.

  • Kommer på att jag borde gått och lagt mig för flera timmar sedan och att jag återigen har försjunkit i tankar på den kända författaren jag ska bli när jag är stor. Här försvinner nöjdheten helt och hållet, för jag har oftast inte hunnit med ens i närheten av allt jag skulle under dagen och därför måste stanna uppe i ytterligare ett par timmar. Tyvärr är nätterna också oftast alldeles för korta för allt som jag vill och borde hinna med för att kunna skryta i alla magazines om hur produktiv och kreativ jag är.

Nu kan ni sluta föreställa er mig så att ni inte ser de laster jag tänker ägna mig åt men inte skriva om. Som att typ peta i näsan och äta en hel påse saltlakrits på en kvart. (Se där, jag är inte ens hälften så intressant som jag tror.)

Inga kommentarer: