torsdag 26 februari 2009

Ny tappning, men fortfarande lika skönt att vara galen

Ser man på, här händer det grejer! Jag kommer förmodligen att ångra mig bittert och vilja återställa designen ganska snart igen, om jag känner mig själv rätt. Och om jag nu känner mig själv rätt kommer jag med största sannorlikhet i alla fall inte lyckas med att åteställa designen, när jag bittert ångrat mig.

tisdag 24 februari 2009

Suicida apparaters boning

Såhär i mörka vintern är det kanske inte så märkligt, det att alla elektroniska apparater i mitt hem drabbats av en mycket smittsam förkylning, med depression som följd.

Först var det mitt mobila bredband som hastigt och lustigt drog på sig andnöd och hosta. Sjukdomen drev det stackars bredbandet till ett ytterst dramatiskt självmordsförsök, men hans hjältemodiga ägarinna (jag) genomförde en klumpig men effektiv återupplivning. Dock är han fortfarande svag och stapplig och ännu inte redo att tas i bruk. Frågan är om han någonsin kommer att hämta sig ...

Efter detta drabbades min dator av sorg. Sorgen får honom (ja, alla elektroniska apparater är manliga) att inte vilja starta utan övertalning i form av startreparationer och systemåterställningar. När han väl startat får depressionen honom att vara oberäknelig, egensinnig och obstinat. Detta blir värre var dag och jag vet snart inte längre vad jag ska ta mig till med honom. Inläggning för lobotomi kan komma att bli nödvändigt.

Som om inte detta var nog har min teveapparat (som jag misstänker föddes någon gång under 1700-talet) ryckts med i den tryckta stämningen som råder i lägenheten. Igår kväll kom upptäckte jag med fasa ett tydligt tecken på extrem självdestruktivitet, då han hade röda knivskarpa ränder tvärts över hela skärmen!

What to do?!

Kanske finns det elektronikkurser jag kan gå som i slutändan genererar i någon slags elektroniklicens och fördjupad kunskap om hur man sköter sina apparater, utan att driva dem till kollektiva självmordsförsök?

måndag 16 februari 2009

Gnällspiksinlägg

Idag har jag ringt till bolaget som ligger bakom mitt mobila bredband. Ungefär så här gick det till:

1 → 0 → 3 → 0 → 1 → 3 → 1 → 0 → 3→ 9 → 1 → 9 → 0 → 1 → 9 → 3 → 0 →3 → 9 → 7 →☻


(Pilarna är knapptryckningar som för en, förhoppningsvis, framåt i labyrinten med det slutmålet att få prata med en riktig människa och inte en maskin. Gubben i slutet av ledet representerar denna människa. Anledningen till att den är mörk är att jag vill föra era associationer till mörka makter som typ Satan.)

Mitt problem är att jag inte kan komma ut på några sidor på internet, men jag kan koppla upp mig. När jag efter 43 minuter i kö äntligen fick en riktig människa i andra änden av linjen fick jag veta att det enda jag kunde göra för att lösa problemet var att (från min dator) gå in på bolagets hemsida och uppgradera mitt bredband för att få en bättre hastighet. Det är alltså hastighet som har fungerat alldeles utmärkt hittills som jag måste göra snabbare och för det ska jag betala 100 kronor mer varje månad. Efter 43 minuters knapptryckande och telefonköväntande hade mitt enda problem alltså utökats till två:


1. Jag behöver betala mer pengar för att få ett snabbare internet, trots att internet fungerat utmärkt med den hastighet jag haft sedan ett år tillbaka och

2. jag måste gå ut på internet för att lösa problemet, vilket blir ett problem för att grundproblemet innebar att jag faktiskt inte kommer ut på internet.


Efter rådgörande med far min (som ska ha en eloge för sin förmåga att lugna ner sin hetlevrade dotter) upptäckte vi att min abonnemangstyp med fri surf inte längre finns kvar. Mitt abonnemang har istället förvandlats till ett abonnemang där man får använda 1 GB/månad. Använder man mer än så, kompenserar bolaget som står bakom mitt mobila bredband genom att sänka hastigheten till 0,03 GB till dess man lyckats råda bot och förlåtits sina bredbandssynder.

Vad jag vill säga med detta? Jag vill bara understryka det jag skrev i mitt förra inlägg om Lagen om alltings djävlighet. Nu ska jag gå och banka huvudet i väggen.


(Om det här inlägget blir publicerat innebär det att jag lyckats smygsurfa på ett för tillfället oskyddat nätverk från någonstans i huset. Pay back lite djävlighet, liksom.)

Datorhaveri och stilistik

Min älskade protes till dator har hastigt och lustigt bestämt sig för att sluta fungera. Den blinkar och startreparerar, surrar och vägrar koppla upp sig mot internet. Således är jag en aning vilsen i min vardag, varför saker som bloggande och ...ptja, det mesta andra jag sysslar med, blir lidande. Hade jag trott på sådant, hade jag kunnat tänka mig att det är den onda ryggen som samarbetar med min dator för att ryggen helt enkelt inte klarar av mitt datorberoende. Men si, det gör jag inte. Det här kan helt enkelt inte handla om någonting annat än Lagen om alltings djävlighet.

Någonting mer positivt:

Idag började vi en ny kurs, i vilken vi ska försöka tillgodogöra oss kultursnobberiet samt använda utropstecken, för att det blir så jävla mycket roligare så. Vi har fått en finfin lista med förslag på böcker vi ska läsa och recensera. Böckerna handlar, vid en första anblick, genomgående om ond bråd död, insekter, krig och brutala kärleksscener.

När den här kursen är slut kanske jag har lärt mig att inte använda ord och uttryck som "således", "varför" och "i vilken" i mina blogginlägg. Det här kan bli precis hur spännande som helst!

torsdag 5 februari 2009

Saknad

Alla människorna, språken. Värmen som finns där även i den värsta av alla thunderstorms, i snålblåsten och piskregnet - att ändå känna värmen. Tystnaden och bönen, att bara behöva lyfta blicken för att möta den allra mest hänförande av alla utsikter. Dalarna och kullarna, de nästan oändliga fälten av uppradade vinrankor. En äng av solrosor bredvid ytterligare en äng med betande kor och nyss utslagen vallmo. All denna vallmo. Stenhusen och murarna som vimlar av ödlor som värmer sig mot underlaget. Ljudet av syrsorna på kvällarna, ett ljud som jag alltid har hatat förutom när det ljuder just där. Stillheten när tusentals människor är stilla tillsammans, hur påtagligt det är och hur underbart. Och sångerna, de rogivande och vackra.

Jag borde glädjas åt att jag har varit med om det och lugnas av den starka övertygelsen att jag kommer att komma tillbaka dit fler gånger under mitt liv, istället för att drabbas av denna alltför påtagliga och nästan löjligt starka saknad.


Taizé 2008

måndag 2 februari 2009

Blonder by minute

Det finns mycket fördomar om blondiner. Det heter till exempel att blondiner har roligare och att blondiner är dumma. Själv tycker jag att det är en fördel att vara blond då det med det utgångsläget är lättare att imponera på folk, genom att till exempel rabbla det periodiska systemet eller kunna stå på ett ben, blunda och tugga tuggummi samtidigt.

Det trista med att vara blond är att håret får en gulaktig råttfärg på vintern. Därför bestämde jag mig för att jag idag skulle ta tag i mitt katastrof till hår och ljusa upp det en aning. Jag fick med mig en vän att köpa kamomill, citroner och silverschampo. Vännen var tveksam då hon är en anhängare till teorin "ju blondare, desto dummare", men jag stod på mig.

Kamomillblekning är betydligt skonsammare än att bleka håret med oxidationsmedlet väteperoxid ( H2O2), och håret blir dessutom bara ytterst lite blekt vid varje behandling. (Det här börjar låta som ett inlägg i en helt annan typ av blogg.)

Så, jag struntade helt sonika i min väns varningar och började blekningsprocessen. Efter första omgången hade de gulaktiga nyanserna reducerats en aning, men jag var inte nöjd utan bestämde mig för att göra om det igen. Innan jag började satte jag på ugnen för att jag senare skulle tillaga en pesto- och mozarellabruschetta. När jag så står i badkaret med schampo och citrusfrukter i högsta hugg hör jag ett våldsamt tjutande. Paniskt slänger jag mig ur badrummet och rätt in i en vägg av rök. Jag viftar mig fram till ugnen där jag med citronklibbiga fingrar gnuggar bort röken ur ögonen och till min förvåning ser en stor skål med popcorn stå och grillas. Jag öppnar ugnen, greppar den skållheta keramikskålen som jag sedan instinktivt släpper så den hamnar på min fot. Därifrån rusar jag till brandvarnaren och lyckas efter många om och men få den att tystna. När röken hade lagt sig och andra hårblekningsprocessen var färdig, med ett liiite ljusare resultat, tillagade jag tillslut maten. Tanken var att jag skulle ljusa upp håret ytterligare lite till efter maten. Varken särskilt nöjd eller glad satte jag mig i alla fall och åt halva bruschettan innan det började klia i halsen ... Tydligen är pesto inte att rekommendera för nötallergiker.

Nu har jag halvt drogat ner mig med diverse antihistaminer och funderar på om jag verkligen behöver blondera håret lite till ...