lördag 31 januari 2009

Tio år senare


Det värsta med att städa är att man upptäcker hur skitigt man faktiskt har det, även om man städade senast bara några dagar tidigare. Städandet är särskilt besvärligt när man har en rygg som inte är med på noterna. Det bästa med att städa är att man hittar saker man glömt bort att man har. Idag avbröt jag dammandet med lite bokhyllerensning och hittade det här:


Boken om mig!

Med lite snabb huvudräkning kom jag fram till att det är tio år sedan jag skrev denna bok. Då kunde jag ingenting om närhetsprinciper eller andra gestaltningslagar, men omslagsresultatet är ändå inte så pjåkigt, om jag får säga det själv.

För tio år sedan hade jag tre olika handstilar, min favoritmusik var bland annat 666, The Offsprings, Bloodhound gangs, TLC, Sliverchair och Backstreet Boys, och jag drömde om att föda upp Shettisar och Halvblod. En annan av mina drömmar var att fylla arton för att kunna bli vegeterian och få pierca naveln.

Min familj beskrev jag så här:

Pappa: Båttokig
Mamma: Barntokig
Syster nr 1: Hästtokig
Jag: Hästtokig
Fd. syster: Häst- och Emiltokig
Syster nr 2: Allmänt tokig

Min levnadstecknare, i detta fallet far min, beskrev mig så här:

Som pappa och levnadstecknare är det svårt att vara objektiv. Min uppfattning om Heléne är att hon är mycket snäll och har ett gott hjärta. Hon är hjälpsam och vill alla väl (egenskaper från fädernet). Hon kan vara envis som en röd gris och lite påstridig om hon anser sig förfördelad.
Heléne är ansvarsfull när det gäller sina djur och läxorna, men "hinner" sällan städa sitt rum.

Se där! På tio år har mina tre handstilar förvisso reducerats till en, men min musiksmak är fortfarande lika spretig, jag är än idag tokig i hästar och jag hinner fortfarande aldrig städa.

måndag 26 januari 2009

Om ryggont och axeluträtning

För ganska många veckor sedan inledde och avslutade jag min atletiska karriär medelst en "framåtvolt från stor häst". Efter historiens kortaste idrottskarriär hade jag dragit på mig en hel massa blåmärken, skrapsår och svullna armar. Allt det gick över, men när värken släppt upptäckte jag att jag skaffat mig en ny look.

Observera axelhållningen, bortse från flinet.

Så här såg jag alltså ut fram till alldeles nyligen. För någon vecka sedan började ryggen värka något ohemulskt. Eftersom jag inte bara ser ut som Ringaren här ovan, utan dessutom är envis som en röd gris, gick jag runt och var sned lite för länge för mitt eget bästa.

I lördags tog far min saken (mig) i egna händer och lyckades efter många om och men att knäcka tillbaka kotorna till sitt
-förhoppningsvis- rätta läge. Jag är nu rak som en fura i axlarna. Ryggen däremot är buckligare än en puckelpist och värker mer än någonsin. Det är såpass att jag inte vill att någon ska komma i närheten med risken att denna/denne någon ska råka nudda mig någonstans mellan fötterna och hjässan. Om någon trots allt skulle komma för nära har jag för ont för att kunna måtta in ett försvarsslag på första bästa, gärna känsliga, kroppsdel.

Nu är frågan om jag borde vila ytterligare ett tag och låta ryggontet gå över eller om jag borde pallra (halta) mig iväg till en ryggdoktor omgående. Jag vet i alla fall vad jag Vill välja i första hand ...

lördag 17 januari 2009

Dialektalt



Dialekter är fascinerande. Där jag kommer ifrån säger man "karta" istället för klättra, "plugg" eller "pärer" istället för potatis och "tröck" istället för tryckte. Det funkar utmärkt och alla vet vad man menar. Dock lider jag av dialektal schizofreni som använder det skånska uttrycket "göra vid sig" för det man gör när man duschar, sminkar sig och klär på sig, samt det norrlänska ordet "he" som kan ersätta ... det mesta.

Sedan jag flyttade till Eskilstuna anser min familj att min dialekt har grötat ihop sig. De mobbar mig när jag frågar om de ska mä eller om de ska gö nå annat iställe. När jag så började skolan här i staden fick jag höra att jag pratar stockholmska, något som jag bestämt tar avstånd ifrån. Till saken hör ju faktiskt att det i min klass går folk från det nordligaste Norrland till det sydligaste Skåne, så det är få som har mandat att avgöra huruvida jag pratar den ena dialektet (stockholmskan) eller den andra (eskilstunamålet). Själv anser jag mig prata sörmlänska. Vi sörmlänningar kallar oss själva för "surmlänningar", vi dricker "mjulk" och går igenom "durrar". Dessutom knyter vi "ugglor" på våra snören. Det är heller aldrig några problem med det, alla förstår att det inte är fåglar man knyter, utan öglor.

Eftersom mina klasskompisar nu ju kommer från olika ändar av landet kan det däremot uppstå, kanske inte problem, men däremot komiska reaktioner. Igår upptäckte vi den minsta gemensamma nämnaren för hästar, insekter och snorkråkor. Det blev många förvånade miner när någon plötsligt berättade för en annan person att denne hade en "kuse" i håret.



Say what now?!

lördag 10 januari 2009

Gudsbilder

Idag går Jehovas runt och knackar dörr här i mitt område. Jag lät bli att öppna, men stod och tjuvlyssnade när de pratade med min granne. De berättade att det står mycket trösterikt i Bibeln och att min granne borde läsa den för att få hopp i tider som denna. "En tid när inga mirakel längre sker, när elände präglar världen och Gud är långt borta".

Det lät ju ...muntert.

fredag 2 januari 2009

Studentförmåner

Från och med nästa vecka bor jag i en studentlägenhet, helt utan att jag behöver flytta. Hyresfritt i juni och juli - vilken grej!