tisdag 29 januari 2008

Det är så bra med mig, jag kan så mycket!

Även om jag fått det klargjort för mig att jag är en liiite sämre människa än de som bor i större längenheter än min blivande så känner jag mig ändå ganska bra idag. Jag har ringt elbolag, jag har postat brev i tid. Jag har gjort klart mina första (riktigt roliga) skrivuppgifter på kurserna och jag har packat färdigt sånär som på mina kläder, skor och väskor. Mitt gamla slagbord har jag pimpat och alla räkningar är betalda. Schemat inför vårens studier är lagt och lönen har blivit lite större.

Hade det inte känts så tillgjort hade jag brustit ut i ett Halleluja. Jag nöjer mig med att klappa mig själv på huvudet istället, och äta 200 gram mjölkchoklad.

(När jag är flyttad och klar ska ni få riktiga blogginlägg igen)

onsdag 23 januari 2008

I flyttartagen

Om nio dagar bor jag inte längre i min lilla by. Om nio dagar bor jag i en lägenhet i en stad som är många gånger större än vad jag är van vid. Det kommer att gå bra. Efter mycket letande efter -och besvikelser på- lägenheter har jag till sist hittat en jag kan tänka mig att bo i. Tapeterna är gräsligt rosa, köksinredningen är mer än dubbelt så gammal som mig, garderoberna är små och planlösningen gör mer skäl för namnet "planproblemet" och det enda som saknas är för att fullborda lägenhetens boholook är blommigt plastgolv. Ändå är jag av någon outgrundlig anledning charmad. Jag längtar efter att få inreda, sätta in mina saker i mitt badrumsskåp, stoppa in mina överdrivet många skor i klädkammaren och nästan till och med betala mina egna räkningar. Nu står sorterande och packande på schemat fram till nästa helg. Då jag förvisso ska packa upp igen, men det är en annan femma.

lördag 19 januari 2008

Nu blev jag en decimeter längre!

Jag har fått en utmärkelse av Séra Jónatan på bloggen En västernärkings bekännelser. Stolt som sju tuppgårdar är jag. Titta så fint det står:

Bakom "Ibland är det skönt att vara galen" gömmer sig Heléne. Hon skriver livsnära (jag gillar det ordet) och underbart galet om sin vardag. Hennes kamp mot sjukdom och hennes sätt att se på livet ger mig ny kraft att leva.

Tack, Séra Jónatan!


Utmärkelsen heter "You make my day award" och ges till läsvärda bloggar och deras hussar och mattar. Man får, om man vill, se det som en utmaning och då utse tio nya läsvärda bloggar. Man får naturligtvis även bara tacka och ta emot, om man hellre vill det. (Det där sista hittade jag på själv för att verka mer ödmjuk än vad jag egentligen är). För att jag inte ska behöva kopiera min länklista så tänker jag inte utse tio vinnare utan bara sex stycken. Två av dem är bubblare!


Here we go, vinnarna av mitt You make my day award är som följer:

Lotten. Bloggarnas bloggare och språkpolisernas språkpolis som dessutom är riktigt ball, rolig och allmänbildande. Jag hittade till Lottens blogg för drygt ett och ett halvt år sedan och har sedan dess gått in där nästan varje dag.

Skriv med skruv. Ica, som skriver bloggen, är liksom ovan nämnda bloggare, både språkligt begåvad och rolig. Jag är svag för sådant. Även om jag inte känt blogginnehavaren privat så hade detta garanterat varit en blogg jag hade fastnat för.

Hosanna. På den här bloggen blandas kyrkoliv, fosterfamiljsliv och hårvård med sköna illustrationer till en precis lagom sötsyrlig smak.

Stora Syster i vassen. Miriam var min konfirmationspräst som på sin blogg skriver ungefär lika mycket om kyrkan och kyrkoliv som hon ger trevliga bok-, film-, och musiktips.

Wasabilicious är en blogg som jag började följa alldeles nyligen. Hon makes my day för att hon skriver så rakt och öppet om saker som man nästan inte skriver om.

Titel är en purfärsk upptäckt för min del. Jag vet inte vem han är, jag vet inte ens om han är en han. Undertexten till bloggen lyder: Aggressiva utspel om politik och samhälle, filosofi och religion. Jag håller inte med om hälften av vad han skriver och resten är jag totalt ointresserad av men han får fram sina åsikter och han gör det himla snyggt.




Det var det!



uppdat: Jag fick ännu ett award av Miriam och blev så glad att jag måste citera även henne:

Heléne är en stilistisk begåvning utan dess like. Hon skriver okonstlat och snyggt om både det som är riktigt roligt, det som gör riktigt ont och det som är alldeles vanligt.


Tack!

torsdag 17 januari 2008

La vie en rose

Idag har jag varit på Fomexmässan. "La vie en rose" var temat för våren och i hallarna trängdes vackra inredningsprylar och en massa brachfolk. (Naturligtvis fanns där i vanlig ordning även fula inredningssaker och folk som inte kunde klassas som branchfolk. Enligt flera utställare är dessa "icke-brachfolk" kvinnofolk som kommer dit och shoppar billigt på sina gubbars företag. Det hör emellertid inte hit, därför skrev jag det inom den här långa parentesen).

Något som intresserar mig minst lika mycket som inredning är människor och idag har jag sett hur mycket människor som helst. Det konstiga var att jag aldrig i hela mitt liv har sett så många uppenbart anorektiska människor under en och samma dag. När jag gick medströms (och såg folk bakifrån) såg det ut som om där kryllade av människor som var i tolvårsåldern men när jag gick motströms (och såg folk framifrån) ville jag slå de flesta i skallen alternativt tvångsmata med grädde och Nutridrink.

Funderar på om folk i inredningsbrachen har en särskild tendens att hänfalla åt överdriven bantning eller om det faktiskt ser ut såhär överallt nuförtiden.

fredag 11 januari 2008

Smyguppmaning.

Jag är extremt dålig på att se på film. På bio går jag nog inte oftare än två gånger om året och tevetittandet har nästan helt bytts ut av datorpysslande. Hyra film är jag urdålig på
så det överlåter jag nästan alltid till personen/-erna som jag ska se den med, vilket oftast resulterar i att jag inte alls gillar filmen, alternativt att jag redan sett den (vilket jag kommer på först när slutet börjar närma sig).

När jag var yngre tjatade jag och mina syskon alltid om att få se klockanåttafilmen på teven. Kloka som mina föräldrar är (ja, jag har fått veta att de läser min blogg) såg de alltid till att spela in slutet på filmerna då vi i regel somnade innan upplösningen. Filmerna märke de sedan med vad-de-nu-hette och morgonen efter kunde vi se slutet. Det var ett ypperligt system tills dess att min morbor började låna hem de inspelade filmerna och således bara fick veta titeln och hur de slutade. Detta hämnades han genom att i julklapp ge oss heminspelade filmer där slutet klippts bort. Såhär i efterhand tycker jag att det var bra gjort för när jag kommer på att jag redan sett en film oftast inte har sett de sista tio minutrarna.


Eftersom att jag inte minns min första filmupplevelse (som enligt en relativt osäker källa var en nypremiär av Pinocchio) tänker jag att Lejonkungen kan ta den här platsen på listan som Lotten* nästan skickade vidare. Året var 1995 och jag gick med mina femtioelva syskon och föräldrar på en liten biograf som jag inte heller minns någonting av. Vad jag minns är att jag åt upp allt godis under reklamen innan filmen, att jag vet tvungen att sitta längst ut och (ve och fasa) bredvid en alldeles okänd människa som dessutom var tjock. Vad jag tyckte om filmen minns jag inte heller. Förmodligen tyckte jag -redan då- att den var bra.


Min största filmupplevelse var när jag såg "Mannen som kunde tala med hästar". Även denna gång var jag med mina femtioelva syskon men föräldrarna hade ledig och istället gick vi med ett par bekanta till familjen. Jag skulle kunna skylla det enorma intryck filmen gjorde på mig på att jag blott var elva år då det begav sig, men jag skulle förmodligen tycka lika mycket om filmen om jag såg den idag. Vilket får mig att undra varför jag inte har sett den mer än en gång? Kanske är det på grund av besvikelsen efteråt, när jag kommit hem och ägnade timmar åt att försöka tala med min shetlandsponny, helt utan resultat.

Jag har varit på cosmonova några gånger också. Det var också stort, fast på ett helt annat sätt.


Min värsta filmupplevelse är utan tvekan när jag, far min, två systrar, en systers vän samma systers dåvarande pojkvän (varför den systern ville ta med pojkvän och vän på bio med familjen är för mig fortfarande en gåta) en jul gick och såg filmen "Grinchen". Det var hemskt, filmen var hemsk, jag var -vilket verkar vara ett återkommande tema på den här punkten- geerymt kissnödig hela filmen igenom och systerns pojkvän luktade för mycket och väldigt äckligt av parfym.
Som grädde på moset, fast på ett dålig sätt, är Grinchen också en utav de fulaste varelserna som (inte) finns.

En annan "värsta filmupplevelse" var när jag och systrarna drog med far vår och såg Titanic. Det var första och sista gången jag såg en film på biografen i min lilla by. Stolarna var hemskt obekväma, filmen var galet lång, Leonardo Di Caprio fick med sin ohemulska råsnygghet mitt tolvåriga** hjärta att blöda och bredvid mig satt min store starke far och grät, vilket spädde på sorgligheterna så att de nådde nästan overkliga höjder. Jag var förmodligen hopplöst jättesist av mina vänner att se Titanic och jag såg den nog mest för att jag inte längre orkade låtsas att jag sett den. Man ville ju inte vara en tönt, liksom.






*Jag råkade länka till bilden på "fulaste varelsen som (inte) finns" här. Det var inte alls meningen, men lite för roligt för att inte sägas. Det är åtgärdat nu, hur som helst.

** I min lilla by visades filmen inte samtidigt som den visades i resten av landet, utan långt senare.

tisdag 8 januari 2008

Förstoppning

Somliga säger att man kan skriva om vad som helst. Det kan man inte alls det, säger jag. Orden har liksom fastnat någonstans mellan mina prestationskrav och jagvetintevad. Det lustiga är att när jag tidigare drabbats av skrivkramp som denna har det räckt med att basunera ut det för världen och sedan vänta en dag eller max två så har lusten fallit på igen. Vi får se hur det blir med den saken. Under tiden ägnar jag mig åt lite välbehövd eftertanke och rekreation.