lördag 27 oktober 2007

Är jag helt slut i pallet eller?

Och där fick sig mitt självförtroende en känga. Jag befinner mig på Mälardalens högskola och skriver högskoleprov. Det jag kommit fram till hittills är att jag inte är så smart som jag velat tro.

Läsförståelsen, som jag trodde skulle vara plättlätt, var hemsk. Jag förstod ju vad jag läste men jag kunde inte få ihop det ändå. Det var omöjligt att förstå vad författarna ville med sina texter. Naturligtvis var det också så att läsförståelsedelen var den som kom två gånger. Andra gången var det betydligt lättare, så jag tippar på att det är den del som bara är ett försök. Nu återstår matematik och statistik, som båda är mina hatämnen.

torsdag 25 oktober 2007

Riktigt ensam hemma.

När jag kom hem från jobbet idag var alla lampor släckta och inte ett ljud hördes i hela huset. Jag räknade upp alla katastrofer jag kunde komma på, som kunde vara anledning nog för nästan tio personer att utrymma huset utan att ens lämna en lapp efter sig. Ni förstår, i detta hus är man sällan, för att inte säga aldrig, ensam. Här springer, förutom själva kärnfamiljen som består utav sju personer, fastrar och farbröder, kusiner, kusinbarn, grannar, farmödrar, morfäder, pojkvänner och vänner i ett. Vi är nästan alltid minst tolv (12) personer vid middagsbordet och det är alltid kö till toaletterna.
Efter lite forskning från min sida kom det fram att allt var i sin ordning och jag ska agera husvakt ett par timmar ikväll, innan familjen kommer hem igen.

Ibland dagdrömmer jag bort hela familjen och alla andra runtspringande folk. I mina dagdrömmar är jag helt ensam i storhuset och jag går in och ut ur alla rum helt utan att någon blir störd och helt utan behöva vänta i kö. Jag lyssnar på musik….Jazz(!) på hög volym och tittar samtidigt på det teveprogram jag själv känner för att se just då. Jag vet att jag ju bara kan gå in till mitt lilla hus och få vara helt själv, men det är inte samma sak i och med att där fortfarande inte finns någon toalett eller något kök. En del av visten med att vara själv i storhuset är att gå och plocka i kylskåpet och stoppa i sig vad som helst utan att någon stormar fram och gör anspråk på vad det nu må vara som frestar i kylskåpet.

Just nu känner jag dock att jag vill ha sällskap. Om min familj kommer hem snart lovar jag att aldrig mer drömma om att vara ensam hemma.

måndag 22 oktober 2007

Mitt hundrade inlägg på denna blogg...

...består av en utmaning från Ica.

Här är reglerna:

1. Länka till den som utmanat dig.
2. Berätta 7 sanningar om dig själv.
3. Utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg. (Man fåår utmana till exempel 6 personer, om det skulle tryta.)
4. Lämna ett meddelande till dem du utmanat.

Mina 7 sanningar:

1. Jag är jättedålig på höger och vänster. Det har jag ärvt från far min som är 43 år och fortfarande inte vet vilket håll som är vilket

2. Jag är allergisk mot nötter, frukter, grönsaker, skaldjur, damm, mögel, kaniner, fåglar, pollen (alla sorters), gräsklipp, starka dofter, hö, halm, hyacinter, julgranar, kattungar, ättikssprit och lakritsrot. -På riktigt!

3. Jag dricker inte kaffe, trots att jag älskar kaffe och faktiskt inte är allergisk mot det

4. Det är ofta en sanitär olägenhet i mitt hus, jag kan slänga blöta handdukar i hög, skuffa in saker som jag inte orkar ta itu med under sängen, blåsa bort damm med hårfönen och storstädning för mig innebär att jag dammsuger i hörnen och sprutar rengöringsmedel på ett varmt element för att det ska lukta rent. Jag vet, jag är skitvidrig. Det komiska i det hela är att jag, när jag kommer till andra, helt oförskämt börjar torka deras diskbänkar och vika ihop deras kläder

5. Jag tycker att biokemi är vansinnigt intressant. Tyvärr är jag ändå helt världelös i ämnet

6. Om jag dricker Coca-cola eller vanlig Fanta med apelsinsmak tror jag alltid att jag kommer att spy, vilket oftast resulterar i att jag faktiskt gör det. Spyr, alltså

7. Jag är troende. Yes, bekännande kristen.


Jag utmanar: Johanna , Storasyster i vassen, Séra Jonatan, Hosanna, Lotten och En djefla man

fredag 19 oktober 2007

Veckan som gått...

...i punktform!

1. Man behöver inte följa orangefärgade pilar utefter vägar om man inte hade tänkt åka på en avstängd väg från början.
Fyra gånger denna vecka har jag åkt förbi en skylt som säger "Väg XXX är avstängd, följ orangea pilar". Detta gäller endast om man vill åka in till centrum, annars kan man köra vilken väg man vill. Den väg jag vill åka går till höger och mitt jobb, den avstängda rätt fram och "reservvägen" åt vänster. När en vägskylt ber mig följa pilar, då följer jag snällt pilar oavsett om det gäller mig eller inte med följden att jag hamnar bortitok. Det har hänt mig två gånger av de fyra gånger jag passerat skylten.

2. Om någon i samma rum som jag fryser så får jag en filt.
Rummet kan vara fullt med folk och jag kan vara varm, men fryser någon får både denne någon Och jag en filt även om jag inte sagt någonting. Why?

3. Hur kan man försova sig när man inte börjar förrän klockan elva på förmiddagen?
Det är ganska lätt, kan jag tala om. Trots att man gått och lagt sig redan klockan nio kvällen innan.

4. Gör man rent akvariet med rengöringsmedel måste man skölja ur akvariet innan man stoppar i fiskarna, annars dör de.
...att jag aldrig lär mig.

torsdag 18 oktober 2007

Inte en chans

Åtta Nio saker som jag har provat på men aldrig mer tänker ge en chans eller sådant som jag bestämt redan i förskott att jag aldrig tänker testa.

1. Yoga.
Jag har provat det en gång och jag kommer aldrig att göra det igen. Somliga i min bekantskapskrets kallar mig för motionshatare och man kan tycka att jag då borde föredra den lugna form av motion som yoga är, men nej. Man måste andas som om man vore en åttioårig storrökande astmapatient alternativt kvinna med förlossningsvärkar, man ska vrida och vända kroppen på ytterst onaturliga sätt och man måste under hela passet vara tyst. Det är mer än jag klarar av.

2. Paltbröd med fläsk och vitsås.
När jag var mindre åkte min familj till Sydpolen (badet i Södertälje, inte något annat) en gång i månaden. Efter att vi badat klart åkte vi alltid till Mc Donald's och åt hamburgare men far min som är väldigt mån om att bevara svensk matkultur bestämde sig en dag för att skippa hamburgarna och istället bjuda på ovan nämda hemsket till maträtt. Mor min kräktes i vasken, syster nr 2 gjorde samma sak men över köksbordet, vi andra grät och sa upp kontakten med vår far (vi återupptog kontakten på det villkoret att han aldrig mer skulle tvinga oss att äta något vi inte tycker om).

3. Radiobilar på tivoli/nöjesparker.
Det är totalt meningslöst. Det går sakta, man kommer ingenstans, alla krockar med en och man slösar bort värdefull tid. Jag hatar det och det finns inte en chans att jag någonsin kommer att tycka att det är kul.

4. Öl.
Det smakar gammal rutten ullkappa och det luktar värre än värst. Jag får spykänslor när jag luktar på det och om jag smakar måste jag skölja ner det med stora mängder utav första bästa vätska som finns tillhands. Då jag oftast smakar på öl ute på krogen sköljer jag ner det med någonting annat alkoholbaserat och eftersom att det krävs sådana mängder för att få bort ölsmaken så slutar det hela med att jag är kalasfull.

5. Mission.
Tanken med misson är fin, man åker till länder som är drabbade av svält eller andra hemsheter och försöker att hjälpa. Baksidan av myntet är att missionarna är troende och på ett eller annat vis prackas människorna (som de vill hjälpa) på en tro som de inte hade från början. "Riskristna", är vad de brukar kallas, de som får mat och berättat för sig att Gud (den kristna) är god och att en tro på Honom ska rädda dem från allt ont, och som då börjar tro på samma Gud som missionarna talar om. Jag är bekännande kristen själv, men mission på så vis har jag himla svårt för.

6. Whiskey.
Det hänger ihop med det här med ölen. När jag precis hade fyllt fjorton snodde jag och tre vänner starköl, cider och två flaskor whiskey. För att jag skulle kunna få i mig whiskeyn var jag tvungen att skölja ner det med öl, som jag sedan vartvungen att skölja ner med cider. Det hela slutade med att jag blev medvetslös och skickades hem till min farmor och morfar som var tvugna att ta hand om mig tills dess att mina föräldrar hunnit hem från stockholms skärgård med familjens båt. Jag avskyr whiskey nästan lika mycket som jag avskyr öl och...

7. ...tamfåglar. (menade jag naturligtvis)
Det är fult och ohygiensikt att ha fåglar inomhus. Det luktar äckligt, det låter hemskt, det flaxas och det ges kalla kårar. Jag förstår inte hur man kan tycka att det är vackert, trevligt eller ens sött med fåglar i bur. (Jag är en djurvän men det är inte lika vidrigt att ha fåglarna i bur, som att ha fåglar över huvud taget) Det finns inte en chans att jag någonsin kommer att bo någonstans där någon förvarar dessa små monster.

8. Magnus Uggla.
Att jag aldrig kommer att ge Magnus Uggla en chans beror på att jag är rädd för honom. Jag har adrig träffar honom IRL, vilket jag är väldigt glad för, och jag hoppas att jag aldrig heller kommer att behöva göra det. När jag var liten och Syster nr 1 ville att jag skulle vara snäll sa hon med kuslig röst: "Passa dig Heléne, för om du inte gör det, då kommer Magnus Uggla att komma och ta dig!". Om jag var dum ibland sa Syster nr 1 att Magnus Uggla stod ute på balkongen och kikade in på mig, väntande på att mina föräldrar skulle titta bort så att han kunde kidnappa mig och göra mig till hans barn för all framtid. Och...eller behöver jag skriva mer?

9. Fotmassage.
Jag har en hatkärlek till all massage, det gör ont både fysiskt och psykiskt, men jag tror ändå att det kan vara nyttigt. Fotmassage däremot hyser jag enbart hat mot. Förmodligen är det för att jag inte tycker om fötter (de är fula, äckliga och ohygiensika. Bara det att fötterna är den del av människan som är svårast att få sterila säger ju en del) och för att jag är extremt kittlig just där. Det finns inte en chans att någon skulle få massera mina fötter, eller att jag skulle massera någon annans heller för den delen.





Den här utmaningen hittade jag hos Ica och eftersom den var så kul så snodde jag den helt sonika. Och eftersom att jag ju är "lite mer än alla andra", blev det nio saker istället för åtta. Så kan det gå.

tisdag 16 oktober 2007

Familjehem

Jag har snöat in mig på ett ämnet familjehem och läser just nu det mesta jag kan komma över om det. Det mesta jag kommer över är dock historier från fd. familjehemsplacerade barn och familjehemsmotståndare. Personer som tycker att familjehemmen har förstört deras liv skriver om sin ilska gentemot de sociala myndigheternas, deras övergrepp mot de placerade barnen och deras biologiska familjer.

Jag vet att många barn som hamnar i familjehem far illa, jag vet att det finns personer som tar emot barn i sin familj av ekonomiska skäl och jag vet att barn som får växa upp med sina biologiska föräldrar ofta har mycket bättre förutsättningar i livet än barn som växer upp i familjehem. Men jag blir förbannad på trångsyntheten som så tydligt framkommer i många av skriverierna i ämnet.

Visst, barn som växer upp i biologisk familj har bättre förutsättningar, förutsatt att den biologiska familjen består av trygga, kärleksfulla och stöttande personer. Men barn till en alkoholist, en psykiskt funktionsnedsatt person, en knarkare eller en allmänt försummande förälder har bättre förutsättningar i en fosterfamilj, även om de barnen i vissa fall inte kan få precis samma framtidsmöjligheter som ett barn i en biologisk, trygg familj.

Det finns statistik på att familjehemsplacerad barn klarar sig sämre i vuxenlivet än biobarn och det är hemskt att det är så. Men samtidigt, hur bra hade de placerade barnen klarat sig om de bott kvar i sin biologiska familj?

Jag hoppas att jag en dag kommer att skriva mer om det här. Det behövs nyanser.

måndag 15 oktober 2007

Testing, testing

Mor min har funnit den mest revolutionerande varan någonsin:



Sugrör med smak!


Man stoppar ner det stenhårda sugröret innehållande pyttesmå kulor som ser ut att vara gjorda av plast men som i själva verket är gjort av sötningsmedel och konstgjorda smakämnen som smakar banan eller jordgubbe. Jättegott!



Nu till det revolutionerande: Om man stoppar sugröret i mjölken och sedan dricker får man i sig en massa nyttigheter som Kalcium, Protein och Riboflavin.

Det bästa utav allt är ändå att "ett sugrör med mjölk ger ingen förvirring". Hepp!

fredag 12 oktober 2007

Tryggare kan andra vara.

Igår visades ”Tryggare kan andra vara” på Kalla fakta. Programmet behandlade ämnet familjehemsplacerade barn, otryggheten i deras liv då de skickas runt mellan familjehem och jourhem.

Mina föräldrar har varit fosterföräldrar (man får nästan inte använda orden ”fosterföräldrar” och ”fosterbarn” längre, det låter tydligen negativt) sedan jag var tre år gammal och jag har haft över tio fostersyskon (jag använder ordet ändå, bite me) under min uppväxt.
Många av barnen har bott i familjehem tidigare, somliga har valsats runt sedan de ar spädbarn och andra kommer till vår familj direkt från sina biologiska familjer.

Jag vill inte skriva om hur jag, som biologiskt barn i ett familjehem, känner. Jag vill inte skörda sympatier, försvara eller förklara och jag har inte energi nog att ta tag i mina tankar och känslor om/för det nu. Jag tror annars att det skulle vara nyttig läsning, man hör ofta personer berätta om sin uppväxt i fosterhem men väldigt sällan får man höra något utifrån de bilogiska familjehemsbarnens perspektiv. Någon gång ska jag ta tag i det, men inte nu. Jag vill bara dela med mig av min uppfattning om socialen. Den uppfattningen är inte enbart negativ, men till största del är den faktiskt det och det kommer förmodligen vara en negativ ton i det jag kommer att skriva men så får det vara.

Den främsta anledningen till att barnen valsas runt är socialen. Det byts handläggare hela tiden och de hinner ofta inte bygga upp en relation med familjehemmet, barnen och de biologiska föräldrarna. De vill arbeta förutsättningslöst och går in ett, för dem, nytt fall, träffar biologiska föräldrarna, bildar sig en uppfattning och agerar så forts som möjligt efter den. De biologiska föräldrarna får veta i förskott att socialen kommer och hälsar på och det är väl klart att de då ser till att snygga till sig och köpa hem fikabröd för att visa upp för handläggarna att de sköter sig och är kapabla till att ta hand om ett barn. Det kostar pengar för socialen att ha placerade barn. De arbetar för att så snabbt som möjligt flytta barnen tillbaka till sin biologiska familj och får på så sätt problemet ur världen.

Efter ett tag, när föräldrarna har slut på fikabröd och inte längre är så uppsnyggade utan snarare sitter med pavan och en fix i högsta hugg hamnar barnen åter i systemet men tro inte att de då får komma till samma familjehem igen! Och hade de fått det hade det förmodligen varit dödsdömt eftersom att barnen ofta straffar ut sig själva innan de ska flytta. Det är jobbigt för dem att flytta från en familj som de känner sig trygga med, därför ser de till att göra sig osams med familjehemmet innan de flyttar och behöver på så sätt inte känna hur jobbigt det är. Jag vill inte generalisera, men jag har sett det mer än en gång och jag tror att det är så ganska ofta.

Självklart kan det ibland också vara så att barnen inte kommer överens med sin fosterfamilj. Det är lätt för ett fosterbarn att tänka att det hade varit bättre om de fått bo hos sina riktiga föräldrar. För dem finns alltid ett annat alternativ, det gör det inte för de eventuella syskon som fosterbarnet får i sitt familjehem. Små barn är ofta lojala mot sina biologiska föräldrar, hur illa de än kan ha gjort dem. Det kan också kännas som ett svek mot sina biologiska föräldrar att knyta an för mycket till familjehemmet.

Jag skule kunna skriva spaltmeter efter spaltmeter om ämnet, jag har bara skrapat lite på ytan och gett en extremt onyanserat inblick, men det här får räcka för nu.

onsdag 10 oktober 2007

Om du inte vill få oväntat besök.

Det finns otroligt många varianter av dörrklockor. Det har jag upptäckt idag. En annan sak jag upptäckt är att folk väldigt ofta bygger hinderbanor fram till sina ytterdörrar. Varför, undrar jag som har ägnat halva kvället med att gå runt och knacka dörr och skramla med en bössa.

En sak som jag inte tycker om att göra är att knacka dörr. Det känns som att jag tränger mig på (för det gör jag ju) och stör mitt i..vad det nu må vara människorna innanför dörrarna håller på med. Vissa personer som blir störda så mitt i sina kvällsaktiviteter blir ruggigt förbannade, andra verkar mest glada över att få sällskap och vill gärna att man kliver innanför dörren och samtalar en stund. Jag vet inte vilket som är värst. Att kliva in och stänga dörren om sig i en vilt främmande människas hus kan ju leda till att man blir både halshuggen, slagen och kölhalad på samma gång, helt utan att någon märker det förrän det börjar lukta skumt från husägarens garage. Att bli skälld på är inte heller särskilt trevligt och allra minst trevligt är det när man kommer från en grupp som man företräder och som man inte vill förstöra ryktet om genom att skälla tillbaka.

I början var det extremt jobbigt, jag gick, Nej, jag hoppade, kröp, ålade och zickzackade mig motvilligt fram till dörren, ringde på och stammade fram "Ehe...hej..jag..vi kommer från...eh...vill du skänka bidrag till...eeh, Världens Barn?". Efter några gånger fick jag upp farten och kunde säga det jag skulle utan att bli röd i ansiktet, stamma och nästan ramla ner från trapporna när dörren öppnades.

Dörrar, förresten! Vissa hus hade inga dörrar, eller åtminstone var de stört omöjliga att hitta!


Här har ni några väldigt bra tips om ni vill slippa oväntat besök:

Ytterdörrar ska placeras så ologiskt som möjligt, gärna bakom en buske på baksidan av huset, Finns inte möjlighet till detta, ta bort ytterdörren och använd garageporten som enda inträdesmöjlighet till byggnaden. Går inte heller detta, lägg cyklar, bräder, postlådor, hundar, jordhögar, kläder, väskor och gräsklippare framför dörren. För att maximera effekten: Gräv stora hål i marken, mellan högarna med ovan nämnda saker.
Nu är risken liten att någon hittar fram till din dörr, dock är det fortfarande några procents risk att någon kommer fram. För att undvika att behöva släpa dig ifrån dina aktiviteter: Se till att dörrklockan inte fungerar.

Vet ni förresten hur många olika sorters (icke fungerande och fungerande) ringklockor det finns!? Det var bättre på den tiden då alla ringklockor var svarta med vit knapp och satt logiskt placerade precis intill dörren.

Oh my, a list!

Lotten hade en rolig lista på sin blogg. Den har jag snott.

1. Vad bär du lite i hemlighet omkring på – som du egentligen inte behöver?
Jag brukar ofta bära omkring på rulle med någon slags klisterpapper på som man rullar över sina håriga kläder så att de blir mindre håriga. En annan sak som jag nästan alltid bär med mig är ett extra par skor (som jag ju egentligen behöver ibland, om jag tröttnar på de jag haft på mig halva dagen) ett skärp eller ett sidenband, tomma snusdosor och ohyggligt mycket godispapper.

2. Vad är det äldsta du har i ditt badrumsskåp?
Jag har inte något badrumsskåp så istället fyller jag upp min byrålåda med typiska badrumsskåpsgrejer. Det äldsta är förmodligen en solcrème som jag köpte inför en resa till Frankrike år 2004. Eller nej, jag har ett par lösögonfransar som jag köpte när jag gick i nian och astmamediciner som förmodligen legat längre ännu längre.

3. Hur många par skor har du? (Räkna ordentligt!)
Om jag inte räknar med stallskor, ridstövlar, flipflop och skor som jag inte kan tänka mig att använa har jag runt 40 par. Syster nummer 2 har runt 20 par skor och, praktiskt nog, samma storlek som jag så där finns också många skor att låna…Om de jag har inte skulle räcka till, menar jag.

4. Hur många handväskor har du? (Räkna ordentligt!)
24 stycken om jag inte räknar med finare ”bags” och kombinerade handväska/ryggsäck. Och ligger det inte några till i klädkammaren... Och i min systers rum har jag ju några... Och...

5. Vilken är den bästa tiden på dygnet? (Motivera!)
Morgonen tycker jag inte om, då är jag bitter och totalt okapabel till att konversera, fatta beslut och le. På förmiddagarna är jag alltid hungrig. Efter lunch är jag alldeles för sötsugen. Innan eftermiddagsfikan är blodsockret i höjd med fotknölarna och det tycker jag inte om. Efter eftermiddagsfikat är jag för däst och det håller i sig fram till middagen, som jag ofta tycker är himla trevlig. Då är vi nästan aldrig under sju, (oftast är vi mellan 10 och tolv) personer kring bordet och alla är mer eller mindre galna. Då trivs jag!

Nu blev det ju vilken måltid jag tycker bäst om under dygnet men eftersom att jag delar in mina dagar efter min mat- och sovklocka så får det vara så.

torsdag 4 oktober 2007

Bildelsbolagskassa( )gubbar

Min bil har varit iväg hos bildoktor (igen). Den här gången var det avgassystemet (igen) som behövde bytas ut. För att underlätta för bilreparatören var jag duktig och for in till ett bildelsbolag och beställde delar i förväg. Eftersom min bil tydligen är en undantagsbil, en sådan som bildelsbolag aldrig har delar till, var jag alltså tvungen att reda ut vilken del jag skulle ha och sedan informera bildelsbolagskassagubbarna (ett bättre ord, någon?) om detta. Bildelsbolagskassagubbarna nickar och hummar och informerar i sin tur mig att jag även måste beställa rätt sorts bultar och packningar till mitt avgassystem.

Det är himla moderniserat på sådana bolag, åtminstone om det är ett utav de större i sverige, och bildelsbolagsgubbarna behöver bara knappa in registreringsnummret på bilen som det behövs delar till för att veta exakt vad det är för sorts delar de ska beställa hem. De berättar om alla tusen saker jag måste ha och jag beställer dem allihopa och min plånbok får bara mer och mer ångest inför dagen då den måste hosta upp för hela kalaset. Jag blir hälsad välkommen igen dagen därpå då mina delar ska ha kommit, men innan jag går försäkrar jag mig om att allt är rätt, vilket de gaaaranterar att det är. (Ni förstår vartåt detta lutar nu va?)

Dagen därpå åker jag tillbaka till bildelsbolaget och blir hälsad välkommen tillbaka ytterligare några dagar senare. Kassagubbarna har visst glömt att beställa mina grejer. Det är bara att åka tillbaka hem med trasigbilen.

Några dagar senare kommer jag tillbaka och kassagubbarna (och vid det här laget är jag fruktansvärt frestad att skriva isär det ordet) plockar fram alla mina tusen...nej, för det är bara Fyra delar nu. Återigen frågar jag om det stämmer överens med min beställning och det gör det minsann. Kassagubbarna pjoskar med mig och bär ut prylarna i min bil för att jag inte ska behöva bli trött och smutsig och jag åker hem med delarna och bilen till min bilreparatör. Allt till den nätta summan av nästan två tusen kronor.

För någon timme sedan fick jag äntligen tillbaka min bil, mer hel än på länge och dessutom några dagar tidigare än beräknat, och får betala ytterligare 700 kronor. Det är han förvisso värd, min trevliga bilreparatör, men innan jag for därifrån blev jag informerad om att det hade blivit betydligt billigare om jag hade haft med mig rätt saker...

Ingen panik, allt på en gång!

Jag bestämde mig för att sluta snusa igår och det höll fram till klockan nio imorse, innan suget blev för stort och jag föll för frestelsen igen.

På jobbet har jag haft fullt upp idag, det var mycket kunder och alla ville ha mat som jag då skulle laga. Det var så fullt upp att jag, klockan halv tre, upptäckte att jag varit utan snus i över fyra timmar, det längsta uppehållet i vaket tillstånd, på två år. Det näst längsta uppehållet var på två timmar och då var det på grund av magsjuka.

Det är knöligt det där med att sluta snusa, särskilt som jag just nu håller på och slutar med en massa andra saker samtidigt. Jag är allmänt förvirrad och har slagit fel på kassaapparaten inte mindre än tre gånger idag. Huvudräkningsförmågan är helt bortblåst, jag måste slå 27-18 på miniräknaren. Jag glömmer helt bort hur man skivar gurka och jag förstår inte vad som menas med "Kan du plocka fram tre tomater?". Någonting säger mig att jag kanske borde sluta en annan dag.

onsdag 3 oktober 2007

Att hata lite mindre

Det är dumt att börja ett blogginlägg med att skriva att jag måste ta mig i kragen och skriva någonting roligare, för då tror alla att det jag ska skriva är kul och så är inte fallet idag.

Jag tänker skriva om Bert Karlssons memoarer, en bok som heter "Mitt liv som Bert".
Den är fruktansvärt dåligt skriven. I nästan varje mening finns orden "förresten", "dessutom", "vill jag minnas" med. Jag hatar sådant, djupt och intensivt verkligen hatar jag det. Nu är det så att jag inte heller gillar författaren särskilt mycket så jag skulle med största sannorlikhet inte göra en rättvis bedömning av boken i sin helhet.

Men -hör och häpna- Bert Karlssons bok är bra. Den är intressant och stundtals till och med ganska rolig. Han knusslar inte med orden, han anstränger sig inte för att göra snygga och korrekte meningsbyggnader (åtminstone tror jag inte att han ansträngt sig, för har han det är det bara att beklaga), han skriver precis så som han är; burdus, gå-påig och förbannat rakt på sak.

Läckert att ett hemskt språk faktiskt kan tilltala!


Annars jobbar jag, kommer hem, dricker te, och leker med Lillebror. Idag tittade vi på en karta tillsammans när lillebror plötsligt skriker:

- Wow, jag kan se ända till Grekland härifrån!