söndag 30 september 2007

missing pieces

Jag hade inte tänkt på det på flera veckor och så, på tal om ingenting, kom det upp igen här om dagen. Det är svårt att skriva om det för egentligen är jag inte det minsta insatt. Jag hade velat vara mer insatt än vad jag är för det handlar om någonting som ligger mig nära, biologiskt och kanske framförallt känslomässigt. När jag pratar om det, vilket händer extremt sällan (jag vet inte varför jag ens nämnde det där för några dagar sedan) känns det inte särskilt jobbigt eller konstigt. Men det sätter igång mycket tankar. Jag tror hela tiden att jag kommit förbi det, att det inte längre känns, men det har jag inte och det känns fortfarande. Det är inte så att jag vill leva ut känslorna mot mig själv eller någon annan, jag vill inte kräva någon på svar om denna någon inte är beredd att ge några svar för att det gör för ont för honom eller henne. Jag vill kanske bara ha en bekräftelse, få veta att det vi hade innan allt rullade igång igen var på riktigt.
Ibland blir jag det där lilla barnet som undrar om jag har del i att det blev som det blev.
Jag undrar hur hon mår och jag önskar att hon mår bra fast än jag vet att det är precis tvärtom, att hon knappt mår alls. Jag undrar om hon brukar tänka på oss ibland.

lördag 29 september 2007

självömkande

Idag är alla människor pissråttor och jag är skitförbannad på varenda en. Tänk hur otomordentligt korkade, osympatiska och arroganta folk kan vara! För att inte stöta mig med någon väljer jag att inte skriva mer om den saken utan ska istället berätta om någonting roligare.

...erhm...öhh....det var en gån...pfft...

Nehepp, inte det heller.

måndag 17 september 2007

Min krönika står ute i skogen och växer.

I förra veckan gick jag en väldigt bra kurs där jag, bland (mycket) annat lärde mig att skriva kort och koncist. Ordbajsare som jag är tyckte jag att det var en utav de bästa lärdomarna jag tog med mig från kursen. Tänk att det faktiskt går att säga det man vill ha sagt, och dessutom nå ut med sitt budskap utan en massa onödiga ord!

Idag har jag tagit de kunskaperna och gjort precis tvärtom. Jag har mjölkat min hjärna på idéer och formuleringar och tillslut lyckats skriva den krönika som ska vara klar tills imorgon. När jag var nöjd med texten och skickade in den till redaktionen fick jag ett snabbt svar som löd ungefär "Jättebra! Kan du göra den lite längre?".
Längre, undrade jag, hur sjutton ska jag kunna göra den längre?! För mig brukar det ju aldrig innebära några som helst problem att skriva en lååång text men i detta fall var det annorlunda. Jag hade sagt vad jag ville ha sagt, jag tyckte och tänkte klart på det jag hade för avsikt att tycka och tänka omkring. Det var bara till att krama ur hjärnan på sista droppen tänk och fortsätta skriva. Jag fick helt enkelt tycka till om lite andra saker som ända hade med det ursprungliga "tycket" att göra. Efter fyra försök att inte fylla ut texten för utfyllandets skull har jag, förhoppningsvis (bör det tilläggas) lyckats skriva en hyffsat okej text på ca 3000 tecken, inklusive rubrik och inress.
Men vänta nu, skulle det vara 3000 tecken... utan rubrik och ingress?

Uppdatering.
Så, klart. Det känns som en text som det hade passat att avsluta med ett "Amen". Högtravande och ganska pretto, men med tanke på målgruppen så tror jag att den kan passa ganska bra. Inte för att jag tycker att målgruppen är ett gäng pretentiösa tanter och farbröder men....äsch, glöm det!

söndag 16 september 2007

Bristningar i kommunikationen?

Mitt huvud dunkar och knäna skallrar. Fingrarna orkar knappt trycka på krivbordstangenterna och ögonen går i kors. Jag har tillbringat helgen i församlingshemmet och i kyrkan tillsammans med nästan femtio fjortonåriga konfirmander. Jag tänker på när jag var fjorton och tyckte att jag var störst i världen. Jag kastade bullesmulor i prästens hår, jag drack cider och öl på konfirmandlägren och jag vägrade blankt att läsa högt ur bibeln. Faktum är att jag vägrade läsa bibeln över huvud taget.

I kyrkan igår satt jag längst fram och väntade på att få gå fram och läsa en text och bakom mig satt några tuffa konfakillar och försökte hänga med i mässan. Replikskiftet dem emellan var helt underbart och jag kämpade verkligen för att inte brista ut i tidernas gapflabb.
- Asså, vafan ska vi ba´ sitta här o va tysta eller? Asså jag fattar juinte nånting!
- Meh käften, vi ber!
(Killarna knäpper händerna och kollar ner i knät.)
- Ah men hallå, får du nån kontakt eller?
- Öhh?
- Nehepp. Nej, inte jag heller! Asså fröken, det funkar junte!


Natten tillbringade vi tillsammans i en mycket akustikvänlig kyrka. De andra ledarna och i princip alla konfirmande har varit vakna hela natten. Själv somnade jag som en stock strax efter klockan tolv och vaknade runt klockan sju imorse av att folk började kliva över mig när det var dags att gå till församlingshemmet för frukost. Enda gången jag vaknade under natten var när prästen lackade ur och skrek till alla ungdomar att hålla tyst.
Jag borde vara minst trött av alla men jag känner mig som efter en veckolång krogrunda.

söndag 9 september 2007

Sverige-Danmark

För första gången i mitt liv hade jag igår på mig en blågul fotbollströja som jag dagen till ära fått låna (blivit påtvingad) av en hängiven fotbollsfantast i min närhet. Jag är totalt ointresserad av fotboll och jag kan för allt i världen inte förstå hur det kan väcka så starka känslor hos folk. Vi var åtta tjejer vid ett bord, närmast brevid oss hade vi ett fotbollsproffs(åtminstone lät det så när han hela tiden kommenterade allt som gjordes på planen) och överallt annars vimlade fotbollshuliganer, dito intressanter och såklart sådana som, liksom jag, mest var på plats på grund av mat, dricka och trevligt sällskap. Tyvärr fick jag inte njuta särskilt mycket av sällskapet då ljudnivån var i klass med en jetmotor och folk av någon märklig anledning hellre kollade på matchen än pratade med mig.

Det förklarades för mig att det var kvalmatch mellan Sverige och Danmark och att man fick poäng om man vann matchen och inga poäng om det blev oavgjort. Om lagen då måste spela om matchen eller inte fick jag aldrig veta men jag fick däremot erfara att men till exempel inte får blöda på planen, så spelarna får plåster modell "jätte" om de råkar gå sönder. Jag har också lärt mig vad en offside är för någonting och att det inte är bra att Sverige fick offside den enda gången bollen faktiskt hamnade i mål (för det var väl bara en gång?). Jag hade en mycket bra fotbollspedagog som förklarade krångliga fraser och ord med hjälp av ketchupflaskor, servetter och mina nachochips.

Jag tycker personligen att jag skötte mig ganska bra igår och jag se nästan fram emot nästa gång tillfälle bjuds att gå ut och kolla på fotboll (och då menar jag bara på TV, jag har inte kommit så långt att jag skulle kunna intresseras av en match IRL). Det var till och med så att det pirrade i magen av spänning när människorna runt mig skrek av glädje och/eller frustration. Förmodligen var det mestadels frustration, för tydligen var det en ovanligt dålig match jag såg.

torsdag 6 september 2007

A walk down memory lane

I tvåan på gymnasiet fick vi i uppgift av vår svensklärare att skirva ett kåseri. Poängen med uppgiften var att hitta våra egna unika sätt att uttrycka oss i text samtidigt som vi inte fick frångå de språkregler som finns. Jag minns fortfarande mitt kåseri och jag minns hur stolt jag var när det var klar och lämnade in det för rättning, men mest av allt kommer jag ihåg besvikelsen när jag fick det tillbaka och ett stort rött G lyste uppe i det högra hörnet. Jag ögnade igenom texten för att hitta vad det var jag hade gjort fel och det enda jag kunde hitta var en markering för ett syftningsfel. När jag frågade min lärare hur ett syftningsfel kunde dra ner betyget så långt som till ett G sa hon: "Jag gillade inte stilen, jag hade skrivit på ett helt annat sätt".

Så sent som igår fick jag i uppdrag att skriva en krönika för Portalen, tidningen för Strängnäs stift, som får handla om precis vad som helst och om jag vill får jag även göra en egen illustration till texten. Självfallet blev jag jätteglad och naturligtvis tackade jag Ja till erbjudandet och givetvis ploppar min lärares ord som på beställning upp i mitt huvud. Då handlade det om ett kåseri och nu en krönika och jag är medveten om att det inte är samma sak men en den lilla djävulen (och nu syftar jag inte på min lärare, utan på en sådan djävul som man kan se sittande på axeln på tecknade figurer i barnprogram) har smugit sig fram och viskar att jag inte kommer att klara det. Jag är ingen krönikör, jag har aldrig skrivit för någon tidning, varför har jag fått detta uppdrag när det finns hundra, tusen andra som skulle kunna göra det så mycket bättre?


Fotnot: Kåseriet från min gymnasietid skickade jag senare in till ett radioprogram där den utvärderades av en riktig kåsör som gav mig ett lysande omdöme. När nästa nummer av Portalen dimper ner i min brevlåda ska jag skicka den vidare till min gymnasielärare. Med vänliga hälsningar.

onsdag 5 september 2007

Gud hör bön.

Ibland liksom sätter sig livet på tvären, saker och ting kastas om så att man knappt kan skönja hur det en gång såg ut, eller ens hur det var tänkt att se ut.
Så gör mitt liv ibland, och då blir jag förtvivlad. När jag blir förtvivlad blir jag det fullt ut, det är gråt och tandagnisslan, blod, svett och ännu mera gråt.
Idag har jag lärt mig att saker och ting inte alltid är så förjäkligt som jag, den förtvivlade och självömkande delen av mitt jag, först trott.
Gud hör bön, det uttrycket har jag använt mig av flera gånger idag, med rätta.
Här har jag gått och grävt ner mig på grund av att mina framtidsplaner helt plötsligt blev totalt oaktuella och till synes alla dörrar stängdes mitt framför näsan på mig. Där sitter jag och vänder ryggen mot de stängda dörrarna och så pickar någon eller någonting mig på axeln och säger åt mig att titta upp. Gå ut med rak rygg och möt världen igen, säger det. Och det gör jag och jag eftersom att jag knappt hunit öppna ögonen innan den där någon, det där någonting har fått mig att börja gå så snubblar jag givetvis. Och vad snubblar jag över? Nya jobberbjudanden, nya roliga uppdrag, spännande kurser och en hel hög med léende människor som ler för att just jag snubblade över just dem i just det ögonblicket!
Tänk vad jag missat om inte mitt liv plötsligt bestämt sig för att sätta sig på tvären.

måndag 3 september 2007

Snusförnuftshalleluja.

Idag har jag hört ett mycket gott råd, samma goda råd, två gånger.
Det är det här med att sluta med saker, men dåliga vanor som på något vis ger trygghet.
Om man slutar upp med den dåliga vanan och sedan upptäcker att det inte är särskilt kul att vara utan den, att livet kanske rent av suger om man inte får göra som man brukar, då kan man börja igen! Är det inte fantastiskt?
Man har ingenting att förlora, tjoho!

Å andra sidan är det aldrig för sent att bättra sig, så jag väntar ett tag till.

I'm a weirdo.

Det har just blivit officiellt att min bästa egenskap är att jag är konstig. Nu när det är på det klara kommer här en lista på konstiga saker jag har gjort/gör/är.

1. Jag pratar tyska med mig själv när det är mörkt
2. Efter jag har ätit suger jag alltid in luft mellan tänderna
3. När jag ska betala i en kassa kliar jag mig alltid på näsan
4. Jag fastnar inte på kort. Bildbevis:


(Som ni ser har halva ansiktet fallit bort i ett svart hål. Detta har hänt flera gånger)

5. Jag avskyr tandpetare. De är skitäckliga och de som använder dem in public är också äckliga.

7. När jag räknar hoppas jag helst över siffrorna 6, 10, 17 och 31.

8. Jag är livrädd för fåglar. Fortfarande.

9. Jag kan inte ha jämna tal på volymen på min bilstereo.

11. Jag lägger alltid mina hårnålar på golvet under min fotpall (på så vis vet jag alltid var jag har dem, så det är kanske mer smart än konstigt).

12. Jag har nästan alltid problem med textlayouten på min blogg. Detta problem är särskilt förekommande då jag ska blanda in listor och annat trams.

Kommer ni på någonting mer är det bara att hojta till i kommentarerna!