måndag 30 juli 2007

En tyst dag

Igår lät jag som en blandning av Marge Simpson och Kakmonstret. Idag låter jag inte alls. Jag har fått något skit på stämbanden och måste därför anstränga ordentligt för att kunna viska fram saker som "flytta hästen, den står på min fot" eller "Mitt kylskåp har läckt inatt, det är översvämmning i hela huset, hjälp mig fort innan vattnet rinner ner i golvet och ger fuktskador". I båda ovan beskrivna fall förstärkte jag mina viskningar med så våldsamma armviftningar som min febervingliga kropp orkar med.
Att vara ett dyng i tystnad är både fascinerande och irriterande. Fascinerande på så vis att folk runt omkring mig inte riktigt vet hur de ska bemöta mig. Vid kassan i matvarubutiken försökte jag mig på att förklara att jag hade 15 kilo hundmat under kundvagnen som jag också ville betala för. Kassörska nummer ett skrek "Vaa?!" (folk skriker nästan alltid när de inte hör vad man säger, märkligt nog). Kassörska nummer två viskade "hundmaten..jaha...pfftsssshusipff-tolv sshhiipfkpffft" till mig och då var det jag som inte uppfattade vad hon sa. Efter mycket om och men löste det sig hur som helst.
Stumheten är irriterande då jag faktiskt, helt ärligt, aldrig i mitt liv varit så fyndig som jag är nu. Jag har svar på tal till allt, en massa drypande kommentarer till folk som tränger sig före i matköerna, parkerar åt helvete samt en väldigt kul humor. Ett tag försökte jag att skriva ner det jag vill ha sagt men insåg snart att det var meningslöst. När jag väl skrivit klart har personerna runtomkring bytt samtalsämne eller rent av gått sin väg.
För att kunna få kontakt med min ena syster som är hemma idag försöker jag desperat att knacka i väggen. Det resulterar allid i att hunden blir galen och börjar skälla och göra det ännu svårare för mig att göra mig hörd.

Egentligen borde jag se detta som någon slags retreat. En dag i tystnad, som vi brukade göra med konfirmanderna på den tid det begav sig. Jag hade kunnat fundera på allt mellan himmel och jord och kanske till och med kommit till en massa kloka insikter. Och på tal om insikter: Någon gång mitt i natten som var fick jag en fenomenalt bra idé som jag (i beckmörker och feberånger) krafsade ner på en pappersbit . När jag vaknade imorse och kom på att jag hade mitt livs uppenbarelse under natten kollade jag ivrigt upp vad jag hade skrivit.

Lägg särskilt märke till grammatiken och den vackra handstilen.

fredag 27 juli 2007

Vilken underbar dag!

Min bil är kaputt. Det är kamremmen, servopumpen eller vattenpumpen säger syster nummer etts pojkvän. Nu får jag köra min fars bil fram och tillbaka till jobbet. Det är en flintabil från 1100-talet och har finesser som KD (som står för "korsdrag", dåtidens Air Condition), och muskelservo. Då jag lider av total avsaknad av muskler är detta ett problem när jag måste svänga och det måste jag ibland. Annars går bilen bra, så länge det inte regnar för då går den bara på tre cylindrar. Jag vet inte vad det innebär för bilen men för min del innebär det att jag måste stå ut med ett par väldigt ryckiga mil och ett hjärta i halsgropen hela vägen till och från jobbet.

Annars idag har jag skämtsamt berättat för Chefen att alla tuggummin vi hittar fastklibbade på golvet är mina då jag lider av en svår tvångs-tanke/handling om att spotta ut tuggummin på golvet så fort en kund hälsar på mig. Tyvärr uppfattade inte chefen ironin i min röst utan sa mest "oj...jaha" innan han vände sig om med en bekymrad min. Nu har jag förklarat att jag var ironisk men jag har en känsla av att han kommer att muttra och tycka att jag är konstig så fort han ser ett tuggimmi fastkletat någonstans i byggnaden.

Jag har även gett tipset till en kund att knyta åt en plaskasse över huvudet. I syfte att skydda sig mot regnet menade jag, medan hon tolkade det som att jag tyckte att hon kunde gå och ta livet av sig. Nog för att tanten inte var särskilt trevlig, men sådant säger man bara inte till sina kunder.

onsdag 25 juli 2007

Lorska gubbar

Sedan ett år tillbaka har jag en svärmande beundrare. Svärmande på så sätt att han var och varannan dag kommer till mitt jobb där han ägnar minst en halvtimme åt att klappa och pussa på mig. Idag var beundraren särskilt uppåt och generös med komplimanger då han berömde min fina midja, mitt välfriserade hår, min ljuvliga mun, mina två *stirrar på mig någonstans mellan hakan och naveln med tungan utstickande ur ena mungipan*, mina underbara himmelsblåa ögon, långa vackra hals (har jag ovanligt lång hals? Jag får nämligen ofta kommentarer om den) och välsvarvade stuss.




Bilden är en proportionerligt korrekt avbildning av mig. Pfft. Jag blev emellertid räddad av chefen som simulerade ett nödläge och fick mig därifrån. Innan jag gick ropade min beundrare efter mig: "Om jag varit sextio år yngre, då hade vi varit jämngamla och jag hade tagit dig med storm!"

måndag 23 juli 2007

Kulinarisk förolämpning

Man kan tro att det endast serveras snabbmakaroner och ketchup när två personer (18 och 21 år gamla) är ensamma hemma, men icke. Vi har ätit både hemmalagade köttbullar, biffar, ris och kycklingfiléer, pasta och soppa som jag tycker är någorlunda kulinariskt acceptabelt. Dock fick jag mitt livs chock och skräckupplevelse när lillasyster igår väckte mig från min middagslur och annonserade att maten var färdig. Jag var så hungrig som bara en fd anorektiker kan vara och jag skulle lätt ha kunnat äta en hel ko. För mitt inre öga såg jag en härligt stor portion med en massa godsaker. Men vad fick jag se när jag kom ner till matbordet?


Dessa väntade på min tallrik. Ser ni vad det är?

Kroppkakor! KROPPKAKOR!!!!!! Till de små blekgula, kladdiga bollarna serverades det smält smör och stekt ägg.


Efter maten led jag av psykosomatiskt magknip i en timme.

Idag ska vi till Farmor och Morfar och äta middag. Gud hör bön.


torsdag 19 juli 2007

My new guns

Med en och samma kroppsdel (som ju egentligen är två) har jag under de senaste tre dagarna slagit ner:

fyra koppar te
tre glas blåbärssoppa
en katt
en lillebror
två ljusstakar
en lampa
elva cd-skivor
en webcam

Det är sammanlagt tjugofyra saker vilket låter ganska orimligt med tanke på vilket mitt vapen är och att de faktiskt inte har vuxit mer än en (mycket efterlängtad) storlek. Tack och goodbye till mina gamla små myggbett, hej och välkommen till... ja, ni kanske fattar.


För övrigt har föräldrar, syster nummer 3 och lillebror farit iväg med båten på semester och kommer inte hem igen förrän om två veckor. Förra sommaren gick det åt helvete här hemma och jag hamnade i en hård säng på Mälarsjukhuset. Den här sommaren är annorlunda. Det är märkligt hur mycket som kan hända på bara ett år, hur stor skillnad det kan vara på då och nu.
Det är vid tillfällen som det här som jag inser hur jävla bra jag är. Nu ska jag bevisa det för min omgivning också. Sweet.

onsdag 11 juli 2007

Det irriterande med att tillåta sig att äta och dricka det man vill är när det blir som nu. Jag har nyss försökt servera konserverade minimajs till min katt, spillt ut ett halvt mjölkpaket på golvet, hällt strösocker på köksbänken och klivit på en humla - allt för att jag försöker hålla mig vaken tillräckligt länge för att en kopp varm choklad ska blandas, värmas och sedan svalna av igen så att den blir drickbar...när jag torkade mjölk och socker och jag gav katten kattmat istället för majs värmde jag också mjölken samtidigt, tills den kokade och nu är den på tok för varm för att drickas. Att hälla över chokladen i en större kopp och fylla på med mer kall mjölk tänker jag inte ens försöka med.
Att skriva blogginlägg vid denna tid borde jag heller inte försöka med. Någonstans här ovan finns genom tidernas förmodligen längsta och mest oläsliga mening.

Tack och god natt.

tisdag 10 juli 2007

Jag kan inte göra rubtiker till mina blogginlägg längre, vad är det frågan om?!
*Slänger mig på golvet och gråter*

...det går ju inte ens att klicka på rubriksfältet.
Oh mann!

När jag var liten (inte jätteliten, men mycket mindre än nu) pratade jag hemmasnickrad tyska med familjens tyska bekanta. Det fungerade jättebra, jag lyckades oftast göra mig förstådd och jag skämdes aldrig över mitt försvenskade uttal eller dito ord.
När jag gick i sjätte klass fick jag skäll av min tyskafröken, "Moroten", då jag hela tiden använde slang och kunde räkna upp så många fula ord att öronen nästan trillade av på min fröken och (t.o.m) merparten av mina klasskamrater.
I gymnasiet behövde jag inte gå på tyskaundervisningen särskilt ofta, jag log bara stort mot läraren, lånade en och annan totalt ointressant bok från hans privata tyskabibliotek på lärarkontoret. Läxorna gick jag och hämtade i samma lärarkontor och gjorde till dagen därpå, oftast med ordentligt goda resultat.
När jag gick i tvåan på gymnasiet åkte jag på utbytesresa till Wedel och pratade tyska i en hel vecka. Det gick bättre och bättre dag för dag (är det bara jag som vill sjunga fram de orden?) och om kvällarna gick det särskilt bra, eftersom vi alltid avslutade dagen med en krogrunda och fick efter några glas vin ett spåksjälvförtroende högre än Mount Everest.

Idag när jag kom till jobbet såg jag en stor röd buss stå parkerad i närheten och runt bussen kryllade det av tyskar. Jag blev jätteglad och tänkte att jag skulle få damma av mina språkkunskaper och konversera lite på det språk jag alltid har tyckt att jag kan.
Tyskarna vällde in på jobbet och efter att jag lite knaggligt förklarat för en kund att det hon höll i var en krukborste och inte en toaborste ville alla andra också prata med mig. Då fick jag tunghäfta. Rejäl jävla tunghäfta som jag aldrig någonsin har på något utav de få språk jag behärskar. Jag vågade inte säga ett ord och jag kände mig jättedum ända tills ett tyskt äldre par stormade in och frågade var i byggnaden vi förvarade alla våra Dalahästar. Då kunde jag inte hålla mig, jag garvade så snor och saliv sprutade medan jag försökte förklara för paret att vi inte hade några dalahästar där varpå mannen frågade "Aber...was sagst Du?!? Hab´ sie keine Dalapferden? Sind wir nicht jetzt im Schweden!? Oh mann, oh mann."

Om han kan låta så dum på sitt eget språk kan jag minsann få låta lite dum när jag talar min rostiga tyska. Sådeså!

fredag 6 juli 2007

Elektroencefalografi

Sedan min sjukhusvistelse förra året har min läkare tjatat om att jag måste gå och göra ett EEG. Då min läkare i vanliga fall lider av selektiv minnesförlust (hon minns alltid vad jag vägde sist men aldrig att meddela provsvar eller skicka in sjukskrivningsintyg till försäkringsbolaget) har jag alltid trott att jag ska komma undan. Jag hade fel och idag infann jag min på Klin Fys där testet genomfördes. Jag tröstade mig med att jag åtminstone skulle få klart att jag inte var hjärnskadad.
När sjuksyrrorna (kanske att en av dem var läkare, men eftersom att båda var unga, blonda kvinnor och jag är full av fördomar så säger jag att de var sjuksystrar) hade satt på mig en gumminmössa och fäst elektroder på mitt huvud bad jag en av dem att ta ett foto på mig. Själv tycker jag att det skulle varit kul att föreviga det ögonblicket men sjuksyrrorna var inte av samma uppfattning.

Ungefär såhär såg jag ut.


Undersökningen tog ungefär en timme, jag fick blunda, titta på en ful tavla, titta in i en lampa som blinkade någon slags morse-signaler, hyperventilera(!) samt försöka att tänka på ingenting (vilket självfallet resulterade i att jag började fundera på logaritmer, grundämnen och kärnfysik).

Efteråt hade jag ultraljudsgelé samt skavsår i hela hårbotten, luktade desinfektionsmedel och hade stora märken i hela pannan.


Som tur är, är jag så jävulusiskt ball i min hatt. Här har jag även lagt till en klassisk pluta-med-munnen-effekt samt jag-har-varit-instängd-i-ett-nedsläckt-rum-i-en-timme-ögon.


Resultatet? Båda sjuksystrarna hm:ade, den ena lyfte på ögonbrynen och den andre rynkade dem. Ingen av dem gav något mer svar än att min ordinarie läkare skulle gå igenom resultatet nästa gång vi sågs (i oktober?), d.v.s om hon lyckas komma ihåg det då.

onsdag 4 juli 2007

Horrorchamber


Igår var jag på stödbehandling hos tandläkaren. I vanlig ordning fick jag redogöra för vilka mediciner jag åt, ifall jag snusar eller röker, anväder tandtråd,munskölj, tuggar tuggummi, hur ofta jag borstar mina tänder och med vilken tandborste jag valt att borsta med.
Stödbehandlingen skulle gå ut på att tandläkaren skulle putsa och lacka mina tänder men efter ca tio minuters donande i min mun utbrister tandläkaren att jag antingen har tuggat småsten och jord de senaste tre veckorna eller att jag under min livstid gjort allt fel som över huvud taget går att göra fel. Förvisso var tänderna mina inte i obotligt dåligt skick men tydligen tillräckligt dåligt för att skapa följande reaktion:
Tandläkaren sliter fram tre olika tandborstar och dubbelt så många olika tandkrämer, tandtrådar och tandstickor. Tandläkaren säger åt mig att gapa och formligen sågar sig sedan igenom tandmellanrummen och skär upp halva tandköttet. Efter detta vill han visa hur en alltför hård tandborste känns om man borstar på tok för hårt med den, vilket resulterade i att många fler ställen i min mun började blöda.

Efter mångt och mycket (mestadels sådant som går under rubriken "misshandel av munhåla") bestämmer sig doktor Tand äntligen för att lacka. Därefter vill han kolla att tänderna verkligen är rena och färgar hela min mun rosa. Dessvärre fastnar större delarna av den rosa färgen på läpparna, tungan samt på den nylagda lacken och vägrar att gå bort till och med efter en lång tid envist putsande. Till råga på allt skulle jag infinna mig på jobbet bara en halvtimme senare.
Nu vägrar jag, ännu mer än tidigare, att använda tandtråd och infärgningstabletter som visar vart jag glömt att borsta... tack och lov gav putsningen till slut resultat för där jag inte är rosa skimrar mina tänder i vackert filmstjärnevitt.


Uppdat. Oj, bilden rör på sig!

måndag 2 juli 2007

Ytterligare en dag i paradiset

Hunden har blivit påkörd av ena fasterns släpkärra. "Dumma hund" sa fastern och åkte vidare. Nu haltar han och vi avvaktar.
Syster nummer 2 lagar blåbärspaj med en spindel i. Den ska vi fika snart, så är det när man bor på landet.
Samma syster sa idag åt mig att klippa lugg och det gjorde jag. "Du har tagit mammas hår, lämna tillbaka det genast" säger fyraårige Lillebror till mig.
Senare idag ska vi åka och köpa minst tre par skor var, som plåster på håret.