tisdag 26 juni 2007

Mina senaste 24 timmar

Igår vid den här tiden var jag nära att gå upp i atomer. Jag hade inget som helst att göra…förutom att dammsuga..och dammtorka.. rensa garderoben..göra rent i akvariet. Nej stryk det, så här var det:
Det fanns verkligen ingenting som jag kände att jag ville göra och jag var därför lika rastlös som en apa i en alltför liten bur, hur rastlösa de nu än må vara. Jag provade att lägga mig i hangmattan med en bok men då boken var skriven i talspråk och det talade språket var någon slags inhemsk norrländsk dialekt kunde jag efter femtio sidor fortfarande inte uppfatta någon handling. Jag tänkte att jag skulle se på teve istället men programkortet var inte isatt och eftersom att min fyraårige lillebror var upptagen med att kasta sandiga sandlådeleksaker i poolen kunde jag inte be honom om hjälp (Lillebror är nämligen väldigt mycket mer teknisk än vad jag själv är och förmodligen någonsin kommer att bli). Jag kom dessutom på att jag nog för stunden var alldeles för social för att häcka framför dumburken så jag försökte få kontakt med min lillasyster men hon grimaserade fram ett ”stick och brinn” så jag lät bli.
Min räddare i nöden, Internätet, tänkte jag kunde få svälja någon timme åt mig men då ingen vettig (eller ens ovettig) person fanns online och alla de sidor jag förut var beroende av antingen var omoraliska eller fettbildande gav jag upp även detta. Kom dock på att jag faktiskt brukade teckna en hel del och försökte mig på ett porträtt i blyerts men resultatet var alldeles för grymt mot mitt konstnärliga självförtroende, fel, mitt självförtroende som konstnär, nej fel, mitt självförtroende som konstnärswannabe gick jag istället och la mig för natten.

Resultat:


Vaknade tidigt helt utan trumpetspelande grannars- eller rymmande kossors hjälp vilket resulterade i att jag kom till jobbet alldeles för tidigt, vilket i sin tur resulterade i att jag skurade och skrubbade till jag fick skavsår på både händer, knän och armbågar. När jag slutade och for hem höll jag på att dö av värmeslag men väl hemma satte plockade jag ur ett dussin sandlådeleksaker ur poolen, blåste upp tre gigantiska badleksaker och gjorde mig beredd att hoppa i det svalkande vattnet. Då började det att åska och regna. Återvände till datorn och upptäcker att Lotten uppmanar oss att blogga om våra senaste tjugofyra timmar. Då jag ju alltid lyder blint (det påståendet avslöjar att jag antingen blandar ihop mig själv med någon annan eller att jag har grava schizoida tendenser) har jag lyckats fördriva en hel enhet ( = en halvtimme) med bloggande. Tack!

lördag 23 juni 2007

Tro, hopp eller otankade bilar?

Jag har tänkt på det här med Gud, igen. Det är nästan som om man behöver gå till kyrkan lite oftare, eller åtminstone hitta en vettig person att samtala med om ämnet. Gör man inte det gör tron precis som en otankad bil; den hackar till några gånger för att sedan stanna helt. Det är inte så att jag helt tappat tron.. resterna av den tro jag hade och som jag nu försöker samla upp är fortfarande mäktiga grejer, något annat kan jag inte påstå. I anfäktelse sa någon en gång, men det här är inga monster att slåss mot eller ens trötta ut. Det här är någonting annat. Det påminner mig om en utav Broder Rogers böner som lyder ungefär som följande:

Alla människors Gud,
i djupet av våra hjärtan antänder du en låga
vi ser den inte alltid, men det brinner alltjämt



För övrigt är midsommarn är fördigfirad, köttbullarna och prinskorven uppäten, sillen står kvar i kylen och champagnen exploderade efter några timamrs kylning i frysen. Imorse väcktes jag klockan 05.00 av en mycket traditionstrogen granne som just denna dag vid ovan nämnda tid spelar "Oh du saliga" på trumpet ute på farstutrappan sin.
Hur som helst behövde jag inte mera sömn då jag ägnade större delen av gårdagen sovande i min säng samt på soffan. Då vädret är som det är har jag knappast några skuldkänslor alls.
Idag har jag sedan arbetat i hela tre timmar varav åtminstone en halv av dessa timmar upptogs av en äldre herre som promt skulle predika för mig om vikten av framtidsvisioner för ungdomar som jag, som knappt har blivit torra bakom öronen. Tack och lov blev jag avbruten av en dam som inte ville gå ut ur butiken utan att först ha visat upp allt innehåll i sin väska för att försäkra mig om att hon absolut inte hade tagit någonting, vilket ju inte väcker några som helst misstankar.

fredag 22 juni 2007

Midsommar

För första gången på flera år ska jag fira denna helgdag hemma med familjen. Om jag ska vara ärlig så känns det väldigt skönt att slippa midsommarhysterin som alltid råder här i staden. Fjortonåringar super i Lottenlund och är man äldra än fjorton är det antingen så att man inte längre bor här eller firar på ett svindyrt och ganska opersonligt café/restaurant precis bredvid Lottenlund.
Jag satt just och försökte minnas mina midsomrar med inser att jag nog bara minns de från när jag var liten och en när jag själv var fjorton och blev medvetslös..och det minns jag egentligen inte, jag har fått det återberättat.

Så till alla er som ska fira med fest och dans runt en fallosymbol, här har ni lite "good to know" inför kvällen:

Saker som är svåra att säga när du druckit för mycket vin:
- Oöverträffat
- Innovativt
- Preliminär
- Kvastskaft

Saker som är väldigt svåra att säga när du druckit för mycket vin:
- Västkustiskt
- Konstitutionerad
- Substantiera
- Tillvägagångssätt

Saker som är i stort sett omöjliga att säga när du druckit för mycket vin:
- Tack, men jag vill inte ha sex.
- Nej, ingen mer sprit för min del.
- Ledsen, du är inte riktigt min typ.
- Skål och ha en fortsatt trevlig kväll!

torsdag 21 juni 2007

Nästan som en söndag

Vaknade med någonting som jag inte känt på flera veckor. Rejäl prakångest och en känsla av overklighet. Jag blir så rädd att falla tillbaka även om det faktiskt i de flesta fall känns totalt orelevant och på flera mils avstånd. Så står han/hon/den/det där och flåsar mig i nacken och jag tar till bomber och granater och jagar bort flåsandet och kvar bli bara ett utmattat men för stunden segrande jag.

När ska det upphöra, när kan jag börja känna mig helt och hållet säker på att det verkligen är så långt borta som det är och ska vara nu.

tisdag 19 juni 2007

Nära-döden-upplevelse

Jag har i tidigare blogginlägg skrivit om min rädsla för fåglar. Nu har det hänt. Jag har kommit att drabbas på nära håll av dessa tvåbenta, bevingade odjur.
På taket, precis ovanför fönstret vilket vår teveapparat står framför, har det flyttat in en duvfamilj.


Pappa eller mamma duva. Jag kan inte säga om det är en stadsduva eller en skogsduva men för mig spelar det faktumet ingen som helst roll.


Familjen består av två duvföräldrar och vi misstänker att det även finns en och en annan duvbebis inackorderad i taknocken.
Det är inte ett litet problem kan jag lova, då jag så fort jag ser en fågel på nära håll drabbas av akuta magsmärtor, hyperventilering och något som jag i det närmsta kan beskriva som panik.
Nu flyger hemskheterna fram och tillbaka från boet till någon annanstans som jag inte vet och hämtar mat eller någonting annat som jag inte bryr mig om vad det är. Vad jag bryr mig om är fåglarna i sig som bara är ett par ynka metrar från mig (visserligen är det en glasruta mellan mig och dem men det tröstar inte nämnvärt) och förstör mina, vad som skulle vara, lugna kvällar.
I storstäder har jag för mig att man (inte ”man” som vilken person som helst, det finns särskilda personer som har som har det som uppgift) har lov att avliva duvor men vad är det egentligen som gäller så här ute på landet? Får jag helt enkelt ta hagelbössan och skjuta ner dem eller måste jag lära mig att stå ut, alternativt inte se på teve förr än familjen Duva har emigrerat till en storstad eller någon annan stans där de hör bättre hemma än i vårat tak?


Fotnot: Alla djurrättsaktivister och andra fågelälskande fanatiker kan vara lugna, jag ska inte störa eller döda ohyran. Jag vågar inte gå tillräckligt nära för att kunna skrämma bort dem, för det första och för det andra krävs ett avstånd på högst två meter för att jag ska kunna träffa dem med geväret.

Alla barn- skjut inte fåglar. (Men om ni ber pappa snällt… och se till att han tar dem hemma hos mig först!)

måndag 18 juni 2007

regn, rusk och ruggigt mycket tid


Så var man helt plötsligt officiellt utsläppt och frigiven. Jag har under de senaste dagarna varit som en kalv på grönbete men eftersom dagen idag då plötsligt bestämde sig för att vara gråmulen blev således även mitt sinne en aning dunkelt.
Jag har just kommit hem från återträff nummer 1 och sagt hej då till min favorittant som jag inte kommer att träffa förrän till hösten. Jag har dessutom varit hos kära dr Z som säger att jag inte är frisk men inte heller särskilt sjuk. När jag sedan kom hem och hade varit hemma i ungefär tio minuter går jag upp i limningen och redogör för mor min på vilka sätt denna situation inte håller (egentligen håller situationen utmärkt, jag har bara inte insett det ännu och kommer förmodligen inte heller att göra det förrän framåt kvällen).
Så, den här dagen har jag planerat i enheter där varje enhet är en halvtimme (såg "om en pojke" igår där huvudrollen lade upp sina dagar ungefär som jag)
- Nu till expempel har jag två enheter till förfogande för bloggande och andra internetaktiviteter. Efter det väntar en enhets garderobsrensning samt två enheters läsning.

tisdag 12 juni 2007

"Marjefré"

Problemet med att bo i en liten stad som den lilla stad jag råkar bo i är det att folk i min ålder tenderar att flytta. Inte för att flyttandet i sig är ett dåligt fenomen men för den stackare som blir ensam kvar är det förjäkligt. Nu har alla som jag umgås med flugit ut i världen vilket gör det svårt att gå ut och fika, ha filmkväll och umgås över huvud taget. Mina alternativ är följande:

1. Gå runt på stan och fråga folk om de vill bli min nya lekkamrat.
2. Flytta.
3. Stå ut och finna mig i situationen.

Jag är social och pratar gärna ofta och mycket så att gå ut och skaffa mig nya vänner borde inte vara ett större problem men lägger man till andra mariefredsvariablar inser man snart att det inte alls går ihop då stadens befolkning nästan enbart består av pensionärer, åttionior och barnen på kyrkfritids (inget av det är såklart negativt i sig och här ska jag förmodligen inte tillägga några men...men uh)




Uppdatering
Så var det en annan sak också.
Idag fick jag se diagram på resultatet på de skattningsskalor som vi har gjort vid upprepade tillfällen denna termin. Svart på vitt, det är så jag vill ha det. Skönt är det att se hur långt jag har tagit mig. Min kurva följer numera den genomsnittliga kurvan för en frisk person. Det som felade är egentligen bara särskilda personlighetsdrag som att jag till exempel är aning asketisk vilket ju faktiskt kan vara både positivt och negativt -andlighet-avhållsamhet-. Nu väntar jag bara på kära dr Z punkt, punkt, punkt

lördag 9 juni 2007

Ge mig lite luft

Jag blir galen på misstänksamheten. Jag går tydligen fortfarande inte att lita på enligt alltför många människor. Att hela tiden bli dubbelkollad och bevakad. Jag vet att det är mycket nu, att jag gör saker hela tiden, men jag vet också att jag faktiskt klarar av det. Jag rusar inte iväg och jag sysselsätter mig inte tjugiofyra timmar om dygnet. Det är födelsedagar, middagar, vänner och fika, stranden, studenter och avslutningar och jag vill vara med. Jag har lust att göra saker nu, lust för att det är kul och att det ger mig någotning tillbaka som inte är ångest (jag hatar det ordet), kaloriförbränning och chans att smita ifrån sådant som man måste. Och emellanåt kan jag tillåta mig att ligga flera timmar i hängmattan, sitta på en sten i hagen och kolla på hästarna, läsa en bok eller ta en kort promenad i långsamt tempo. Det ser dom inte, när jag tar det lugnt. Och de få gånger de ser är de oroade att jag är depressiv och apatisk.
Jag hatar det faktum att jag inte lyckats gå upp mer i vikt ännu för jag förstår dem som tvekar när jag säger att jag mår bra när min figur ännu inte har blivit en riktigt...figur. Jag kommer aldig att bli Stor och jag ska vara glad om jag kommer upp i normalvikt men jag ser ut så här! Jag trivs med mig själv förutom att jag själv tycker att jag gott kunde lägga på mig några kilon till så är jag nöjd och tillfreds. Jag önskar bara att somliga andra också kunde se det som jag gör, se hur bra det faktiskt går för mig.
Min läkare säger att jag tagit mig nära friskförklaringen nu men att jag fortfarande måste upp i vikt. Jag skulle aldrig hoppa över måltider i avsikt att gå ner i vikt. Visst att jag har slarvat några gånger men jag är medveten och om jag åt en för liten frukost kompenserar jag det genom att ta lite mera lunch samt ett extra kvällsmål.
Jag vill styra mig själv nu. Jag vill att jag ska få följa mina rutiner utan att någon ska bli orolig och propsa på mig ett extra mellanmål bara för att stilla sin egen oro. Jag vet vad jag behöver, hur långt jag kommit, vad jag klarar av och inte och jag vet framför allt -vad jag vill-. Jag kan förstå deras oro, efter att ha sett mig i anorexians klor i sju år är det förståeligt att de är vaksamma men om jag ska kunna lämna det bakom mig vill jag inte hela tiden bli påmind om allt det sjuka jag har gjort. Jag ösnkar att jag kan få den tillit jag känner att jag faktiskt förtjänar.

In the sommertime when the weather is fine..

Det är mycket som händer dagar som dessa. Igår var det fullt upp från tidig otta till sena natten och det var länge sedan jag hade så kul. På förmiddagen var jag på studentuppvaktning i Södertälje. När alla studenter tågade in efter ett gäng killar med säkert Sveriges största trummor och jag fick syn på Angelika kunde jag inte låta bli att fälla några glädjetårar. Mer tårar blev det när jag sedan kramade om den fina studenten och hängde den fula blomman runt hennes hals.
Senare på dagen satte jag mig i min stekheta bil och tväråkte till Eskilstuna där det var fest för Ica som tagit examen och fyllde år. Det var en mycket lyckad fest med massa trevligt folk i en extremvarm lägenhet. Jag blev lite smått chockad när jag klev in och möttes av så mycket folk som jag aldrig i mitt liv tidigare sett och i början var jag nästan lite blyg men när det väl släppt så hade jag mycket roligare än på länge! Det var god mat, allsång, volleybollsnack, konstprat och senare på kvällen även dans.
Jag, Johanna, Daniel och Lina gav upp när de andra skulle vidare till krogen men väl framme i Daniels vardagsrum skakade vi rumpa tills vi (jag) slocknade.
Nu är det tajm att fara ner till båten där jag och en vän ska sitta och dricka vin, snacka skit och kolla på den fina utsikten.

En djefla man var snäll och skickade mig texten till en mycket trevlig sång.