söndag 30 december 2007

Mitt år 2007

De senaste åren har jag inför varje nyår skrivit och publicerat en årskrönika. I år har det varit så tvära kast i mitt liv att jag inte vet hur jag ska kunna pränta ner vad som har hänt utan att missa häften, men jag sa göra ett försök. Det är framförallt en sak det kommer att handla om, men det var så det var, det var det som fanns i min värld. Det kan tyckas vara självutlämnade det jag ska skriva, men det är det inte. Den som var jag i början av året är inte densamma mot slutet.



Januari

Det bestämdes definitivt att jag skulle gå en ny omgång i behandling för anorexia. Jag kände mig som den mest usla och värdelösa människa som gått i ett par skor, mest för att jag återigen visade att jag inte gick att lita på. Jag kunde inte ta hand om mig själv och jag slutade på min arbetsträning.



Februari

Jag började behandlingen och jag visste inte alls om jag ens ville bli frisk. Att äta och tvingas ta itu med porblemen gav miljoner gånger mer ångest än att inte äta och tränga bort alla känslor.



Mars

Det var krig i min hjärna, å ena sidan ville jag visa mig duktig och ansvarstagande men å andra sidan ville jag bara få vara i min bubbla och bli lämnad ifred med mina tankar. Vi hade möte och personalen tyckte att jag blev mer och mer levande, vilket naturligtvis skrämde mig lika mycket som det gjorde mig glad.



April

Jag bestämde mig för att försöka bli frisk. Tyckte jag inte om den friska sidan kunde jag alltid gå tillbaka och bli sjuk igen.


Maj

Jag blev fly förbannad på allt var ätstörningar hette, ville inte höra ett ord om det. Jag tröttnade på att ständigt vara bevakad och kände ett starkt behov av självständighet.



Juni

Säkrare än någonsin var jag på att jag skulle klara av att bli frisk, jag mådde relativt bra trots att avslutet på behandlingen gav mig tidernas ångest. Jag var livrädd inför att återgå till min normala vardag igen.


Juli

Arbetsträningen rullade igång igen. Jag började vara lite mer caféet och upptäckte till min förvåning att jag inte bara klarade av att ta i mat, jag tyckte också om att tillaga och äta den.


Augusti

Övergår nästan helt från butiken till att vara i köket. Trivs bra och ser fram emot hösten eftersom att jag missade den helt året innan.


September

För försa gången på tre år blir min sjukskrivning nedsatt till halvtid och jag får timanställning på arbetsträningen. Jag börjar bli lite kreativ igen målar beställningar och får lite skrivjobb. Går kurser och bestämmer mig för att börja plugga nästa termin. Bestämmer mig för att sluta ta mina mediciner och håller tummarna för att det ska fungera.


Oktober

Jag skriver högskoleprov och blir stolt över mitt resultat. Får lite kunskapssjälvförtroende och söker till några distansurser om svenska språket och skrivande.


November

Sju dagar in i november kom dagen jag väntat på i flera år, den dag då jag blev friskförklarad.
Vi blir tvugna att ta bort vår älskade häst som varit halt en längre tid. Det var något utav det svåraste jag varit med om.


December

Jag får veta att jag kommit in på samtliga kurser jag sökt och har fullt upp med en ny häst och lägenhetsletande. Tänker minst en gång om dagen på hur mitt år har sett ut, på allt jag klarat av och hur långt jag har kommit. För första gången på länge ser jag fram emot ett nytt, händelserikt år.



Gott Nytt År!

lördag 29 december 2007

Boktips

Ett bra sätt att dölja sin skrivkramp är att publicera små korta blogginlägg ofta och om precis vad som helst. Nu tänker jag till exempel rekommendera en bok av Eva Halldinger. Bokens titel är "Komma rätt, komma fel och komma till punkt" och är byggd på en annan bok som heter "Eats, shoots and leaves" av Lynne Truss. Jag har inte läst hela ännu men jag kan redan nu säga att den är förbenat rolig och lärorik. När jag läst hela kanske jag kan framföra rekommendationen snyggare, men det här duga för nu.


Vad den handlar om? Skiljetecken, interpunktion, språkpoliser och skrivsomdutalar-liberaler.

fredag 28 december 2007

Skryt


Jag måste bara få berätta att jag vunnit ett pris! Inte för att jag gissat rätt eller varit extra duktig utan bara för att...Ptja, jag hade tur.


Priset är denna utomordentligt snygga Hemlisbloggartröja från Lotten.






E ja int grann så säg!


Tyvärr råkade t-shirten vara sådär hopplöst jättestor så att jag endast kan ha den på mig när jag sover eller om jag någongång i framtiden skulle få för mig att börja träna.

torsdag 27 december 2007

Saker du inte behöver göra:

1. Förvara pepparkakor i jeansfickan en hel dag

2. Hälla varm choklad över tre fönsterbrädor och inuti lika många element

3. Sova med en deodorant mellan din kind och sängen

4. Tappa livs levande akvariefiskar på golvet

5. Trampa på en katt

6. Vattna plastblommor

torsdag 20 december 2007

God jul! Uppdat. med en liten utmaning.

Lika tradiotionstroget som alltid har nu familjen min tänt sista ljuset i adventsstaken, delat ut ett gäng oinslagna klappar, ställt undan påskpyntet och lagat julmat i form av en jättestor köttfärslimpa. Imorgon skjuter vi raketer!




Så kommer Julfascisten Klefbeck och utmanar mig med en julig lista.

1. Jag tittar på: Förra året var det Top Model. I år vet jag inte vad som står på tablån.

2. Jag tittar absolut inte på: Karl-Bertil har jag aldrig sett, så honom får det bli.

3. Jag dricker till maten: Julmust. Förra året gjorde farmor och morfar egen äpplemust som jag försökte dricka men den smakade struts.

4. Godast på julbordet: Farmors helt vanliga året-runt mackebullar.

5. Jag äter inte på julbordet: Prinskorv, sill, rödkål, dopp i grytan, lax, ål, sylta, rödbetssallad, Janssons frestelse, lutfisk, paté, aladåb, revbensspjäll, leverkorv, leverpastej, dadlar eller fikon.

6. Gör jag julaftonsmorgon 07:00: (Vad märkligt det blir när man skriver klockslag med ett kolon efteråt). Sover.

7. Gör jag julaftonskvällen 22:00: Är hemma och umgås med familjen, försöker hålla mig vaken inför midnattsmässan.

8. Gör jag under annandagen: Beställer köpepizza när jag masat mig upp ur sängen, äter pizzan med familjen och sedan gör jag vid mig för att gå ut på krogen.


Utmana någon ska man också. Jag tänker bara utmana en person, bara för att det var på tok för länge sedan
hon uppdaterade sin blogg.

söndag 16 december 2007

Hämnd, ljuva hämnd.

Minns ni den (minst) halvmeterstora råttan som sprang runt i mitt hus? Den som jag sömndrycket påstod vara en rovälg, som sedan visade sig vara takpapp? Här är den:



Förmodligen garvade musen rumpan av sig när den hörde hur min far lugnade ner mig med takpappteorin.


Well, skrattar bäst som skrattar sist!






(Hej alla djurrättsaktivister!)

fredag 14 december 2007

Gissa vem?

På bilderna har jag "korsats" med olika kändisar. Kan ni gissa vilka?




(Märkligt är att "jag" har dubbelhaka på alla bilderna när varken jag eller någon utav kändisarna är särskilt stora. Två utav dem är ju inte stora alls)

måndag 10 december 2007

Lycka.

För det första: Jag är med häst igen! Hämtade henne idag och är precis inkommen från stallet där hästen tycks ha kommit till ro.



För det andra: Jag har blivit antagen till alla kurser jag sökt inför våren.

(Att informera med text, Skrivande i praktiken, Skriftlig kommunikation, Svenska språket I: Språk och Identitet samt Lingvistik: Språkets struktur och funktion.)


torsdag 6 december 2007

Jag har gått och blivit utmanad

av Miriam att skriva en önskelista.

Innan jag förklarar hur utmaningen går till vill jag bara passa på att säga att blogger äter upp fem av tio styckeindelingar och hur mycket jag än anstränger mig går de inte att få tillbaka eller göra nya. Ba'satt ni vet liksom.


Okej, så här fungerar det: Skriv en önskelista med sju önskningar. Motivera dem, kort eller långt. Tagga sju bloggare som ska göra detsamma.

Vad jag har förstått får man vara lite ytlig (eller mycket) när man skriver denna önskelista. Att jag önskar fred på jorden och allt det där, det förstår ni säkert ändå.


1. En häst. Och tamigsjutton är inte världen så underbar att jag faktiskt ska få åtminstone bidrag till en! Motivering? Vill ha vill ha vill ha! Uppdat. På måndag kommer hon!

2. En lägenhet. Eller åtminstone lägenhetshyra betald i några månader. Tack på förhand.
3. Howardsoffa från Englesons, en vit helst. Eller den bör vara vit. Tack. En fotölj till av samma modell hade jag inte heller sagt nej till. För att de är så otroligt vackra möbler.



4. En till hästen tillhörande hästtransport som man faktiskt får köra hästar i, till skillnad från den vi har nu. (Tänk er Fred Flintas bil fast som släpvagn med tak...)
5. Flytta hemifrån-grejer. Stekpannor, kastruller, vattenkokare, fina glasburkar med lock på att ha te i och andra sådana livsviktiga saker som behövs just när man ska flytta hemifrån "på riktigt". Bestick behövs dock inte då jag av någon outgrundlig anledning redan har en halvfull Icapapperskasse med alla tänkbara bestickvarianter.

6. Presentkort i någon heminredningsbutik som jag tycker om. Gärna laddat med mycket pengar så att jag kan köpa i princip allt jag vill och behöver.
7. Att min bil aldrig någonsin kommer att gå sönder igen. Plz.
Härmed utmanar jag: Ica Johanna, Séra Jónatan, Hosanna, Karin och dig (ja, där kom jag billigt undan) att önska vidare.


tisdag 4 december 2007

Sömnlös

Man är inte särskilt pigg när man sovit blott tre timmar på en natt. Man är astrött och det är jag nu. Sedan några veckor tillbaka har jag hört ett utifrån kommande krafsande när jag legat i min säng. Från början störde det mig inte nämnvärt men krafsandet, som från början lät ungefär som när en liten mus springer runt i väggen, började efter ett tag att låta som om ett rådjur kliar hornen mot fasaden. Då var det en aning störande.

Natten till idag började oljudet som rådjurskliande utifrån men runt klockan två lät det som om en jätteråtta kutade runt i en ikea-kasse inne i huset. Eftersom att jag ofta har otur så antog jag att denna råtta förmodligen bar på böldpestvirus som den skulle smitta mig med så jag satt ihopkrupen i sängen i säkert en halvtimme och lyssnade. När jag hade vant mig och sansat mig kunde jag krypa ner i sängen igen och försöka sova. Då började det låta som om någon tuggade och smaskade alldeles bredvid mig. För mitt inre öga såg jag denna (minst) halvmeterstora råtta tugga sig närmare och närmare mig och jag fick total panik och rusade in till storhuset och tevesoffan. Där fick jag sova till klockan 5 då far min väckte mig och undrade vad jag pysslade med. Till svar fick han den mycket vakna och intelligenta meningen "Jag har rovälgar i madrassen och kommer från och med nu bara sova på soffor".
Klockan 6 blev jag nästan väckt (jag hade inte riktigt hunnit somna om) av Lillebror som ville spela X-box. Klockan 7 blev jag nästan-väckt av en orolig mor och klockan 8 blev jag återigen nästan-väckt av syster nr 2.

Den halvmeterstora råttan förresten, den är en rulle takpapp som ligger bredvid huset och prasslar när det blåser östligt.

måndag 3 december 2007

Stiltje

Det blir inte mycket bloggande om dagarna. Inget alls, närmare bestämt. Istället följer jag Lottens julkalender, skriver dikter om allt utom kärlek och dricker ohälsosamma mängder med te. Om nu te i stora mängder kan bli ohälsosamt.

Så måste jag berätta att jag varit på en ruggigt mäktig adventskonsert i De Gula Rosornas Stad. Syster nr 3 sjöng i en utav körerna. Jag satt själv bland hundratals tanter och farbröder och var totalt uppfylld.

Och sjukskrivningen har försvunnit spårlöst i någonstans mellan min läkares stökiga skrivbord och datasystemet på försäkringsbolaget vilket för min del resulterar i tvåtusen pengar för lite denna månad. En särskilt bra månad att få för lite pengar på är det inte.

torsdag 29 november 2007

Nio år tillsammans.

Min underbaraste försvinner imorgon. Helt ärligt kan jag säga att detta är bland det absolut värsta jag varit med om.

tisdag 27 november 2007

På söndag är det första advent.

De senaste åren har jag avskytt julen. Jag har ångest från första november hela året ut på grund av denna kommersiella och vansinniga högtid som tappat fokus och får människor att tappa fokus och ensamma människor att bli ännu mer ensamma och familjer att splittras och... och... nej, jag gillar helt enkelt inte julen.

Men någonting konstigt har hänt. Jag har redan letat fram julgranskulor, adventsljustakar och stjärnor att pynta med och jag sitter nu och äter pepparkakor och dricker mjölk i högsta julanda, och jag Gillar det. Jag längtar till och med efter julgran, aladin-askar och släktträff. Det är inte utan att jag blir lite rädd för mig själv.

Om ni upptäcker att jag helt plötsligt tycker om sport också, eller börjar skriva kärleksdikter, då har ni helt rätten på er sida att låsa in mig tills dess att jag har blivit människa igen.

tisdag 20 november 2007

Okunskap bär frukt

I tron att jag skulle göra en ny hemsida för mina bilder registrerade jag en ny domän. Det slutade med att jag nu har två (2) adresser till denna blogg. Den ena är den vanliga och den andra är www.helene.3w.se som ju faktiskt är mycket lättare att minnas. Så nu kan alla mina tusen besökare välja själva vilken adress de vill använda. Häpp!

måndag 19 november 2007

Gud hjälpe mig.

För det första är jag sjuk, någonting jag är himla dålig på att vara. Jag kan inte ligga i sängen, därifrån har jag överblick över större delarna av mitt lilla hus som för närvarande är kanske stökigare än någonsin. Jag ser dessutom ett akvarium där fiskarna snart börjar simma ryggsim. Jag kan inte heller sätta igång och städa för klarar jag av det kan jag lika väl klara av att jobba och det kan jag inte.

För det andra är min bil också sjuk. Den har fått röda-lamp-sjukan. Tre gånger på lite mer än en vecka har den varit på verkstaden och lika många gånger har den gått sönder igen. Det är flexiröret, avgasreningen, bränslefilter och upptagnings-oxiderings-mätar-mojänger som går sönder och varje gång jag åker förbi avfarten mot Åker börjar lamporna blinka som vore de besatta av Satan själv. Min bilmekaniker (jag betraktar honom numera som "min" då han i princip ändå inte hinner med andra kunder än mig) har nu lovat att han ska ta en titt på bilen men "vägrar lägga ner nå mycke tid på skiten". Jag, som värdesätter min bil högre än mycket annat, är nu alltså inte bara sjuk utan även svårt deprimerad.

lördag 17 november 2007

ett poäng till mig

Min bil, som jag fick tillbaka från verkstaden i torsdags gick sönder igår. Därför fick jag imorse åka mammas Volvo till och från jobbet. På vägen hem märkte jag att jag var tvungen att tanka och svänge av vid närmaste bensinstation. När jag stannat bilen och hoppat ur märker jag att tanklocket sitter på fel sida. Jag hoppar in i bilen och kör runt, parkerar och hoppar ut och märker att jag stannat på precis samma ställe igen, åt precis samma håll. Efter några vändor lyckades jag parkera bilen så att jag kunde tanka men upptäcker då att kortläsaren inte vill godkänna mitt betalkort så jag måste betala inne i butiken.
Varför kortet inte fungerade? Jo, om man tankar på OK/Q8 ska man inte förvänta sig att det går att betala med pappas statoilkort.

Annars då? Jag feber och halsont på kvällarna men mår som en prins (prinsessa då kanske) på dagarna.

onsdag 14 november 2007

Mardrömsresa

Det är snökaos mellan Nynäshamn och Västerhaninge, och så har det varit sedan igår.
Jag har varit på Gotland i några dagar (helt underbart) och var igår på väg hem med färjan i vindstyrkor strax över 18 m/s. Innan förtöjning i Nynäshamn ropades det ut att båtbussarna som skulle ta oss in till Stockholm central var försenade. När vi förtöjt bekändes det att all trafik, även pendeltågstrafiken, var helt avstängd, men att bussen ändå skulle kunna gå. Precis innan avstigning hördes i högtalarna: "För de som bokat båtbuss kommer färjeterminalen att hållas öppen under natten".

När jag klev ner på fasta land hade jag snö nästan hela vägen upp till knäna. Nu var det bara att klura ut vilket färdsätt som innebar störst chans att ta sig hem. Jag skippade att sova i färjeterminalen och pulsade ner till pendeltågen istället. Där mötte jag resenärer som väntat i sex timmar. Jag hade tur, för strax efter att jag kommit fram gick första pendeltåget in mot Stockholm igen. Det stannade och blev kolsvart ibland, folk som gick av rasade rätt ner i djuhuuup och blöt äckelsnö, och tanter yrade om att de inte fått något vatten på hela dagen.

Tillslut kom jag hem. Blöt in på bara skinnet och fortfarande illamående efter båtresan. Imorse läste jag i tidningen att det fortfarande råder kaos och jag är därför mycket glad att jag lyckades ta mig hem.

Vad vill jag säga med det här?

-JAG HATAR VINTER!!

onsdag 7 november 2007

Onsdagen den 7/11-2007

Det är idag nästan på dagen sju år sedan jag fick diagnosen anorexia nervosa. Jag blev friskförklarad för ungefär två och en halv timme sedan. Dr Z och jag grät båda två. Just nu är jag förmodligen en utav de mest lyckliga i världen.

torsdag 1 november 2007

ett två, farbror blå

Jag skrev för några dagar sedan att jag aldrig någonsin skulle önska att jag var ensam hemma igen. Jag har ångrat mig. Här hemma är i detta nu en fyraåring, en femåring, en åttaåring, en sextonåring, två nittonåringar, en tjugoettåring, en tjugotreåring och tre stycken fyrtiotreåringar. Och alla ska vi bo ihop resten utav veckan.



Igår blev jag för första gången stoppad av polisen. Det var spännande och polisen konstaterade att jag var nykter, vilket jag svarade på med den mycket intelligenta meningen "vikken jevvla tur asså!". Det var giventvis ett skämt från min sida men då polisen var totalt humorbefriad fick jag mig en uppläxning om hur farligt och jätteolagligt det är att köra påverkad.

Påverkad förresten, jag var ju tvungen att fråga polisen om deras alkotester gav utslag även för narkotika. Om ni någonsin får för er att fråga en polis om detta, gör då det efter att ni blåst, annars tror de att ni är oroliga att testet ska avslöja er.

lördag 27 oktober 2007

Är jag helt slut i pallet eller?

Och där fick sig mitt självförtroende en känga. Jag befinner mig på Mälardalens högskola och skriver högskoleprov. Det jag kommit fram till hittills är att jag inte är så smart som jag velat tro.

Läsförståelsen, som jag trodde skulle vara plättlätt, var hemsk. Jag förstod ju vad jag läste men jag kunde inte få ihop det ändå. Det var omöjligt att förstå vad författarna ville med sina texter. Naturligtvis var det också så att läsförståelsedelen var den som kom två gånger. Andra gången var det betydligt lättare, så jag tippar på att det är den del som bara är ett försök. Nu återstår matematik och statistik, som båda är mina hatämnen.

torsdag 25 oktober 2007

Riktigt ensam hemma.

När jag kom hem från jobbet idag var alla lampor släckta och inte ett ljud hördes i hela huset. Jag räknade upp alla katastrofer jag kunde komma på, som kunde vara anledning nog för nästan tio personer att utrymma huset utan att ens lämna en lapp efter sig. Ni förstår, i detta hus är man sällan, för att inte säga aldrig, ensam. Här springer, förutom själva kärnfamiljen som består utav sju personer, fastrar och farbröder, kusiner, kusinbarn, grannar, farmödrar, morfäder, pojkvänner och vänner i ett. Vi är nästan alltid minst tolv (12) personer vid middagsbordet och det är alltid kö till toaletterna.
Efter lite forskning från min sida kom det fram att allt var i sin ordning och jag ska agera husvakt ett par timmar ikväll, innan familjen kommer hem igen.

Ibland dagdrömmer jag bort hela familjen och alla andra runtspringande folk. I mina dagdrömmar är jag helt ensam i storhuset och jag går in och ut ur alla rum helt utan att någon blir störd och helt utan behöva vänta i kö. Jag lyssnar på musik….Jazz(!) på hög volym och tittar samtidigt på det teveprogram jag själv känner för att se just då. Jag vet att jag ju bara kan gå in till mitt lilla hus och få vara helt själv, men det är inte samma sak i och med att där fortfarande inte finns någon toalett eller något kök. En del av visten med att vara själv i storhuset är att gå och plocka i kylskåpet och stoppa i sig vad som helst utan att någon stormar fram och gör anspråk på vad det nu må vara som frestar i kylskåpet.

Just nu känner jag dock att jag vill ha sällskap. Om min familj kommer hem snart lovar jag att aldrig mer drömma om att vara ensam hemma.

måndag 22 oktober 2007

Mitt hundrade inlägg på denna blogg...

...består av en utmaning från Ica.

Här är reglerna:

1. Länka till den som utmanat dig.
2. Berätta 7 sanningar om dig själv.
3. Utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg. (Man fåår utmana till exempel 6 personer, om det skulle tryta.)
4. Lämna ett meddelande till dem du utmanat.

Mina 7 sanningar:

1. Jag är jättedålig på höger och vänster. Det har jag ärvt från far min som är 43 år och fortfarande inte vet vilket håll som är vilket

2. Jag är allergisk mot nötter, frukter, grönsaker, skaldjur, damm, mögel, kaniner, fåglar, pollen (alla sorters), gräsklipp, starka dofter, hö, halm, hyacinter, julgranar, kattungar, ättikssprit och lakritsrot. -På riktigt!

3. Jag dricker inte kaffe, trots att jag älskar kaffe och faktiskt inte är allergisk mot det

4. Det är ofta en sanitär olägenhet i mitt hus, jag kan slänga blöta handdukar i hög, skuffa in saker som jag inte orkar ta itu med under sängen, blåsa bort damm med hårfönen och storstädning för mig innebär att jag dammsuger i hörnen och sprutar rengöringsmedel på ett varmt element för att det ska lukta rent. Jag vet, jag är skitvidrig. Det komiska i det hela är att jag, när jag kommer till andra, helt oförskämt börjar torka deras diskbänkar och vika ihop deras kläder

5. Jag tycker att biokemi är vansinnigt intressant. Tyvärr är jag ändå helt världelös i ämnet

6. Om jag dricker Coca-cola eller vanlig Fanta med apelsinsmak tror jag alltid att jag kommer att spy, vilket oftast resulterar i att jag faktiskt gör det. Spyr, alltså

7. Jag är troende. Yes, bekännande kristen.


Jag utmanar: Johanna , Storasyster i vassen, Séra Jonatan, Hosanna, Lotten och En djefla man

fredag 19 oktober 2007

Veckan som gått...

...i punktform!

1. Man behöver inte följa orangefärgade pilar utefter vägar om man inte hade tänkt åka på en avstängd väg från början.
Fyra gånger denna vecka har jag åkt förbi en skylt som säger "Väg XXX är avstängd, följ orangea pilar". Detta gäller endast om man vill åka in till centrum, annars kan man köra vilken väg man vill. Den väg jag vill åka går till höger och mitt jobb, den avstängda rätt fram och "reservvägen" åt vänster. När en vägskylt ber mig följa pilar, då följer jag snällt pilar oavsett om det gäller mig eller inte med följden att jag hamnar bortitok. Det har hänt mig två gånger av de fyra gånger jag passerat skylten.

2. Om någon i samma rum som jag fryser så får jag en filt.
Rummet kan vara fullt med folk och jag kan vara varm, men fryser någon får både denne någon Och jag en filt även om jag inte sagt någonting. Why?

3. Hur kan man försova sig när man inte börjar förrän klockan elva på förmiddagen?
Det är ganska lätt, kan jag tala om. Trots att man gått och lagt sig redan klockan nio kvällen innan.

4. Gör man rent akvariet med rengöringsmedel måste man skölja ur akvariet innan man stoppar i fiskarna, annars dör de.
...att jag aldrig lär mig.

torsdag 18 oktober 2007

Inte en chans

Åtta Nio saker som jag har provat på men aldrig mer tänker ge en chans eller sådant som jag bestämt redan i förskott att jag aldrig tänker testa.

1. Yoga.
Jag har provat det en gång och jag kommer aldrig att göra det igen. Somliga i min bekantskapskrets kallar mig för motionshatare och man kan tycka att jag då borde föredra den lugna form av motion som yoga är, men nej. Man måste andas som om man vore en åttioårig storrökande astmapatient alternativt kvinna med förlossningsvärkar, man ska vrida och vända kroppen på ytterst onaturliga sätt och man måste under hela passet vara tyst. Det är mer än jag klarar av.

2. Paltbröd med fläsk och vitsås.
När jag var mindre åkte min familj till Sydpolen (badet i Södertälje, inte något annat) en gång i månaden. Efter att vi badat klart åkte vi alltid till Mc Donald's och åt hamburgare men far min som är väldigt mån om att bevara svensk matkultur bestämde sig en dag för att skippa hamburgarna och istället bjuda på ovan nämda hemsket till maträtt. Mor min kräktes i vasken, syster nr 2 gjorde samma sak men över köksbordet, vi andra grät och sa upp kontakten med vår far (vi återupptog kontakten på det villkoret att han aldrig mer skulle tvinga oss att äta något vi inte tycker om).

3. Radiobilar på tivoli/nöjesparker.
Det är totalt meningslöst. Det går sakta, man kommer ingenstans, alla krockar med en och man slösar bort värdefull tid. Jag hatar det och det finns inte en chans att jag någonsin kommer att tycka att det är kul.

4. Öl.
Det smakar gammal rutten ullkappa och det luktar värre än värst. Jag får spykänslor när jag luktar på det och om jag smakar måste jag skölja ner det med stora mängder utav första bästa vätska som finns tillhands. Då jag oftast smakar på öl ute på krogen sköljer jag ner det med någonting annat alkoholbaserat och eftersom att det krävs sådana mängder för att få bort ölsmaken så slutar det hela med att jag är kalasfull.

5. Mission.
Tanken med misson är fin, man åker till länder som är drabbade av svält eller andra hemsheter och försöker att hjälpa. Baksidan av myntet är att missionarna är troende och på ett eller annat vis prackas människorna (som de vill hjälpa) på en tro som de inte hade från början. "Riskristna", är vad de brukar kallas, de som får mat och berättat för sig att Gud (den kristna) är god och att en tro på Honom ska rädda dem från allt ont, och som då börjar tro på samma Gud som missionarna talar om. Jag är bekännande kristen själv, men mission på så vis har jag himla svårt för.

6. Whiskey.
Det hänger ihop med det här med ölen. När jag precis hade fyllt fjorton snodde jag och tre vänner starköl, cider och två flaskor whiskey. För att jag skulle kunna få i mig whiskeyn var jag tvungen att skölja ner det med öl, som jag sedan vartvungen att skölja ner med cider. Det hela slutade med att jag blev medvetslös och skickades hem till min farmor och morfar som var tvugna att ta hand om mig tills dess att mina föräldrar hunnit hem från stockholms skärgård med familjens båt. Jag avskyr whiskey nästan lika mycket som jag avskyr öl och...

7. ...tamfåglar. (menade jag naturligtvis)
Det är fult och ohygiensikt att ha fåglar inomhus. Det luktar äckligt, det låter hemskt, det flaxas och det ges kalla kårar. Jag förstår inte hur man kan tycka att det är vackert, trevligt eller ens sött med fåglar i bur. (Jag är en djurvän men det är inte lika vidrigt att ha fåglarna i bur, som att ha fåglar över huvud taget) Det finns inte en chans att jag någonsin kommer att bo någonstans där någon förvarar dessa små monster.

8. Magnus Uggla.
Att jag aldrig kommer att ge Magnus Uggla en chans beror på att jag är rädd för honom. Jag har adrig träffar honom IRL, vilket jag är väldigt glad för, och jag hoppas att jag aldrig heller kommer att behöva göra det. När jag var liten och Syster nr 1 ville att jag skulle vara snäll sa hon med kuslig röst: "Passa dig Heléne, för om du inte gör det, då kommer Magnus Uggla att komma och ta dig!". Om jag var dum ibland sa Syster nr 1 att Magnus Uggla stod ute på balkongen och kikade in på mig, väntande på att mina föräldrar skulle titta bort så att han kunde kidnappa mig och göra mig till hans barn för all framtid. Och...eller behöver jag skriva mer?

9. Fotmassage.
Jag har en hatkärlek till all massage, det gör ont både fysiskt och psykiskt, men jag tror ändå att det kan vara nyttigt. Fotmassage däremot hyser jag enbart hat mot. Förmodligen är det för att jag inte tycker om fötter (de är fula, äckliga och ohygiensika. Bara det att fötterna är den del av människan som är svårast att få sterila säger ju en del) och för att jag är extremt kittlig just där. Det finns inte en chans att någon skulle få massera mina fötter, eller att jag skulle massera någon annans heller för den delen.





Den här utmaningen hittade jag hos Ica och eftersom den var så kul så snodde jag den helt sonika. Och eftersom att jag ju är "lite mer än alla andra", blev det nio saker istället för åtta. Så kan det gå.

tisdag 16 oktober 2007

Familjehem

Jag har snöat in mig på ett ämnet familjehem och läser just nu det mesta jag kan komma över om det. Det mesta jag kommer över är dock historier från fd. familjehemsplacerade barn och familjehemsmotståndare. Personer som tycker att familjehemmen har förstört deras liv skriver om sin ilska gentemot de sociala myndigheternas, deras övergrepp mot de placerade barnen och deras biologiska familjer.

Jag vet att många barn som hamnar i familjehem far illa, jag vet att det finns personer som tar emot barn i sin familj av ekonomiska skäl och jag vet att barn som får växa upp med sina biologiska föräldrar ofta har mycket bättre förutsättningar i livet än barn som växer upp i familjehem. Men jag blir förbannad på trångsyntheten som så tydligt framkommer i många av skriverierna i ämnet.

Visst, barn som växer upp i biologisk familj har bättre förutsättningar, förutsatt att den biologiska familjen består av trygga, kärleksfulla och stöttande personer. Men barn till en alkoholist, en psykiskt funktionsnedsatt person, en knarkare eller en allmänt försummande förälder har bättre förutsättningar i en fosterfamilj, även om de barnen i vissa fall inte kan få precis samma framtidsmöjligheter som ett barn i en biologisk, trygg familj.

Det finns statistik på att familjehemsplacerad barn klarar sig sämre i vuxenlivet än biobarn och det är hemskt att det är så. Men samtidigt, hur bra hade de placerade barnen klarat sig om de bott kvar i sin biologiska familj?

Jag hoppas att jag en dag kommer att skriva mer om det här. Det behövs nyanser.

måndag 15 oktober 2007

Testing, testing

Mor min har funnit den mest revolutionerande varan någonsin:



Sugrör med smak!


Man stoppar ner det stenhårda sugröret innehållande pyttesmå kulor som ser ut att vara gjorda av plast men som i själva verket är gjort av sötningsmedel och konstgjorda smakämnen som smakar banan eller jordgubbe. Jättegott!



Nu till det revolutionerande: Om man stoppar sugröret i mjölken och sedan dricker får man i sig en massa nyttigheter som Kalcium, Protein och Riboflavin.

Det bästa utav allt är ändå att "ett sugrör med mjölk ger ingen förvirring". Hepp!

fredag 12 oktober 2007

Tryggare kan andra vara.

Igår visades ”Tryggare kan andra vara” på Kalla fakta. Programmet behandlade ämnet familjehemsplacerade barn, otryggheten i deras liv då de skickas runt mellan familjehem och jourhem.

Mina föräldrar har varit fosterföräldrar (man får nästan inte använda orden ”fosterföräldrar” och ”fosterbarn” längre, det låter tydligen negativt) sedan jag var tre år gammal och jag har haft över tio fostersyskon (jag använder ordet ändå, bite me) under min uppväxt.
Många av barnen har bott i familjehem tidigare, somliga har valsats runt sedan de ar spädbarn och andra kommer till vår familj direkt från sina biologiska familjer.

Jag vill inte skriva om hur jag, som biologiskt barn i ett familjehem, känner. Jag vill inte skörda sympatier, försvara eller förklara och jag har inte energi nog att ta tag i mina tankar och känslor om/för det nu. Jag tror annars att det skulle vara nyttig läsning, man hör ofta personer berätta om sin uppväxt i fosterhem men väldigt sällan får man höra något utifrån de bilogiska familjehemsbarnens perspektiv. Någon gång ska jag ta tag i det, men inte nu. Jag vill bara dela med mig av min uppfattning om socialen. Den uppfattningen är inte enbart negativ, men till största del är den faktiskt det och det kommer förmodligen vara en negativ ton i det jag kommer att skriva men så får det vara.

Den främsta anledningen till att barnen valsas runt är socialen. Det byts handläggare hela tiden och de hinner ofta inte bygga upp en relation med familjehemmet, barnen och de biologiska föräldrarna. De vill arbeta förutsättningslöst och går in ett, för dem, nytt fall, träffar biologiska föräldrarna, bildar sig en uppfattning och agerar så forts som möjligt efter den. De biologiska föräldrarna får veta i förskott att socialen kommer och hälsar på och det är väl klart att de då ser till att snygga till sig och köpa hem fikabröd för att visa upp för handläggarna att de sköter sig och är kapabla till att ta hand om ett barn. Det kostar pengar för socialen att ha placerade barn. De arbetar för att så snabbt som möjligt flytta barnen tillbaka till sin biologiska familj och får på så sätt problemet ur världen.

Efter ett tag, när föräldrarna har slut på fikabröd och inte längre är så uppsnyggade utan snarare sitter med pavan och en fix i högsta hugg hamnar barnen åter i systemet men tro inte att de då får komma till samma familjehem igen! Och hade de fått det hade det förmodligen varit dödsdömt eftersom att barnen ofta straffar ut sig själva innan de ska flytta. Det är jobbigt för dem att flytta från en familj som de känner sig trygga med, därför ser de till att göra sig osams med familjehemmet innan de flyttar och behöver på så sätt inte känna hur jobbigt det är. Jag vill inte generalisera, men jag har sett det mer än en gång och jag tror att det är så ganska ofta.

Självklart kan det ibland också vara så att barnen inte kommer överens med sin fosterfamilj. Det är lätt för ett fosterbarn att tänka att det hade varit bättre om de fått bo hos sina riktiga föräldrar. För dem finns alltid ett annat alternativ, det gör det inte för de eventuella syskon som fosterbarnet får i sitt familjehem. Små barn är ofta lojala mot sina biologiska föräldrar, hur illa de än kan ha gjort dem. Det kan också kännas som ett svek mot sina biologiska föräldrar att knyta an för mycket till familjehemmet.

Jag skule kunna skriva spaltmeter efter spaltmeter om ämnet, jag har bara skrapat lite på ytan och gett en extremt onyanserat inblick, men det här får räcka för nu.

onsdag 10 oktober 2007

Om du inte vill få oväntat besök.

Det finns otroligt många varianter av dörrklockor. Det har jag upptäckt idag. En annan sak jag upptäckt är att folk väldigt ofta bygger hinderbanor fram till sina ytterdörrar. Varför, undrar jag som har ägnat halva kvället med att gå runt och knacka dörr och skramla med en bössa.

En sak som jag inte tycker om att göra är att knacka dörr. Det känns som att jag tränger mig på (för det gör jag ju) och stör mitt i..vad det nu må vara människorna innanför dörrarna håller på med. Vissa personer som blir störda så mitt i sina kvällsaktiviteter blir ruggigt förbannade, andra verkar mest glada över att få sällskap och vill gärna att man kliver innanför dörren och samtalar en stund. Jag vet inte vilket som är värst. Att kliva in och stänga dörren om sig i en vilt främmande människas hus kan ju leda till att man blir både halshuggen, slagen och kölhalad på samma gång, helt utan att någon märker det förrän det börjar lukta skumt från husägarens garage. Att bli skälld på är inte heller särskilt trevligt och allra minst trevligt är det när man kommer från en grupp som man företräder och som man inte vill förstöra ryktet om genom att skälla tillbaka.

I början var det extremt jobbigt, jag gick, Nej, jag hoppade, kröp, ålade och zickzackade mig motvilligt fram till dörren, ringde på och stammade fram "Ehe...hej..jag..vi kommer från...eh...vill du skänka bidrag till...eeh, Världens Barn?". Efter några gånger fick jag upp farten och kunde säga det jag skulle utan att bli röd i ansiktet, stamma och nästan ramla ner från trapporna när dörren öppnades.

Dörrar, förresten! Vissa hus hade inga dörrar, eller åtminstone var de stört omöjliga att hitta!


Här har ni några väldigt bra tips om ni vill slippa oväntat besök:

Ytterdörrar ska placeras så ologiskt som möjligt, gärna bakom en buske på baksidan av huset, Finns inte möjlighet till detta, ta bort ytterdörren och använd garageporten som enda inträdesmöjlighet till byggnaden. Går inte heller detta, lägg cyklar, bräder, postlådor, hundar, jordhögar, kläder, väskor och gräsklippare framför dörren. För att maximera effekten: Gräv stora hål i marken, mellan högarna med ovan nämnda saker.
Nu är risken liten att någon hittar fram till din dörr, dock är det fortfarande några procents risk att någon kommer fram. För att undvika att behöva släpa dig ifrån dina aktiviteter: Se till att dörrklockan inte fungerar.

Vet ni förresten hur många olika sorters (icke fungerande och fungerande) ringklockor det finns!? Det var bättre på den tiden då alla ringklockor var svarta med vit knapp och satt logiskt placerade precis intill dörren.

Oh my, a list!

Lotten hade en rolig lista på sin blogg. Den har jag snott.

1. Vad bär du lite i hemlighet omkring på – som du egentligen inte behöver?
Jag brukar ofta bära omkring på rulle med någon slags klisterpapper på som man rullar över sina håriga kläder så att de blir mindre håriga. En annan sak som jag nästan alltid bär med mig är ett extra par skor (som jag ju egentligen behöver ibland, om jag tröttnar på de jag haft på mig halva dagen) ett skärp eller ett sidenband, tomma snusdosor och ohyggligt mycket godispapper.

2. Vad är det äldsta du har i ditt badrumsskåp?
Jag har inte något badrumsskåp så istället fyller jag upp min byrålåda med typiska badrumsskåpsgrejer. Det äldsta är förmodligen en solcrème som jag köpte inför en resa till Frankrike år 2004. Eller nej, jag har ett par lösögonfransar som jag köpte när jag gick i nian och astmamediciner som förmodligen legat längre ännu längre.

3. Hur många par skor har du? (Räkna ordentligt!)
Om jag inte räknar med stallskor, ridstövlar, flipflop och skor som jag inte kan tänka mig att använa har jag runt 40 par. Syster nummer 2 har runt 20 par skor och, praktiskt nog, samma storlek som jag så där finns också många skor att låna…Om de jag har inte skulle räcka till, menar jag.

4. Hur många handväskor har du? (Räkna ordentligt!)
24 stycken om jag inte räknar med finare ”bags” och kombinerade handväska/ryggsäck. Och ligger det inte några till i klädkammaren... Och i min systers rum har jag ju några... Och...

5. Vilken är den bästa tiden på dygnet? (Motivera!)
Morgonen tycker jag inte om, då är jag bitter och totalt okapabel till att konversera, fatta beslut och le. På förmiddagarna är jag alltid hungrig. Efter lunch är jag alldeles för sötsugen. Innan eftermiddagsfikan är blodsockret i höjd med fotknölarna och det tycker jag inte om. Efter eftermiddagsfikat är jag för däst och det håller i sig fram till middagen, som jag ofta tycker är himla trevlig. Då är vi nästan aldrig under sju, (oftast är vi mellan 10 och tolv) personer kring bordet och alla är mer eller mindre galna. Då trivs jag!

Nu blev det ju vilken måltid jag tycker bäst om under dygnet men eftersom att jag delar in mina dagar efter min mat- och sovklocka så får det vara så.

torsdag 4 oktober 2007

Bildelsbolagskassa( )gubbar

Min bil har varit iväg hos bildoktor (igen). Den här gången var det avgassystemet (igen) som behövde bytas ut. För att underlätta för bilreparatören var jag duktig och for in till ett bildelsbolag och beställde delar i förväg. Eftersom min bil tydligen är en undantagsbil, en sådan som bildelsbolag aldrig har delar till, var jag alltså tvungen att reda ut vilken del jag skulle ha och sedan informera bildelsbolagskassagubbarna (ett bättre ord, någon?) om detta. Bildelsbolagskassagubbarna nickar och hummar och informerar i sin tur mig att jag även måste beställa rätt sorts bultar och packningar till mitt avgassystem.

Det är himla moderniserat på sådana bolag, åtminstone om det är ett utav de större i sverige, och bildelsbolagsgubbarna behöver bara knappa in registreringsnummret på bilen som det behövs delar till för att veta exakt vad det är för sorts delar de ska beställa hem. De berättar om alla tusen saker jag måste ha och jag beställer dem allihopa och min plånbok får bara mer och mer ångest inför dagen då den måste hosta upp för hela kalaset. Jag blir hälsad välkommen igen dagen därpå då mina delar ska ha kommit, men innan jag går försäkrar jag mig om att allt är rätt, vilket de gaaaranterar att det är. (Ni förstår vartåt detta lutar nu va?)

Dagen därpå åker jag tillbaka till bildelsbolaget och blir hälsad välkommen tillbaka ytterligare några dagar senare. Kassagubbarna har visst glömt att beställa mina grejer. Det är bara att åka tillbaka hem med trasigbilen.

Några dagar senare kommer jag tillbaka och kassagubbarna (och vid det här laget är jag fruktansvärt frestad att skriva isär det ordet) plockar fram alla mina tusen...nej, för det är bara Fyra delar nu. Återigen frågar jag om det stämmer överens med min beställning och det gör det minsann. Kassagubbarna pjoskar med mig och bär ut prylarna i min bil för att jag inte ska behöva bli trött och smutsig och jag åker hem med delarna och bilen till min bilreparatör. Allt till den nätta summan av nästan två tusen kronor.

För någon timme sedan fick jag äntligen tillbaka min bil, mer hel än på länge och dessutom några dagar tidigare än beräknat, och får betala ytterligare 700 kronor. Det är han förvisso värd, min trevliga bilreparatör, men innan jag for därifrån blev jag informerad om att det hade blivit betydligt billigare om jag hade haft med mig rätt saker...

Ingen panik, allt på en gång!

Jag bestämde mig för att sluta snusa igår och det höll fram till klockan nio imorse, innan suget blev för stort och jag föll för frestelsen igen.

På jobbet har jag haft fullt upp idag, det var mycket kunder och alla ville ha mat som jag då skulle laga. Det var så fullt upp att jag, klockan halv tre, upptäckte att jag varit utan snus i över fyra timmar, det längsta uppehållet i vaket tillstånd, på två år. Det näst längsta uppehållet var på två timmar och då var det på grund av magsjuka.

Det är knöligt det där med att sluta snusa, särskilt som jag just nu håller på och slutar med en massa andra saker samtidigt. Jag är allmänt förvirrad och har slagit fel på kassaapparaten inte mindre än tre gånger idag. Huvudräkningsförmågan är helt bortblåst, jag måste slå 27-18 på miniräknaren. Jag glömmer helt bort hur man skivar gurka och jag förstår inte vad som menas med "Kan du plocka fram tre tomater?". Någonting säger mig att jag kanske borde sluta en annan dag.

onsdag 3 oktober 2007

Att hata lite mindre

Det är dumt att börja ett blogginlägg med att skriva att jag måste ta mig i kragen och skriva någonting roligare, för då tror alla att det jag ska skriva är kul och så är inte fallet idag.

Jag tänker skriva om Bert Karlssons memoarer, en bok som heter "Mitt liv som Bert".
Den är fruktansvärt dåligt skriven. I nästan varje mening finns orden "förresten", "dessutom", "vill jag minnas" med. Jag hatar sådant, djupt och intensivt verkligen hatar jag det. Nu är det så att jag inte heller gillar författaren särskilt mycket så jag skulle med största sannorlikhet inte göra en rättvis bedömning av boken i sin helhet.

Men -hör och häpna- Bert Karlssons bok är bra. Den är intressant och stundtals till och med ganska rolig. Han knusslar inte med orden, han anstränger sig inte för att göra snygga och korrekte meningsbyggnader (åtminstone tror jag inte att han ansträngt sig, för har han det är det bara att beklaga), han skriver precis så som han är; burdus, gå-påig och förbannat rakt på sak.

Läckert att ett hemskt språk faktiskt kan tilltala!


Annars jobbar jag, kommer hem, dricker te, och leker med Lillebror. Idag tittade vi på en karta tillsammans när lillebror plötsligt skriker:

- Wow, jag kan se ända till Grekland härifrån!

söndag 30 september 2007

missing pieces

Jag hade inte tänkt på det på flera veckor och så, på tal om ingenting, kom det upp igen här om dagen. Det är svårt att skriva om det för egentligen är jag inte det minsta insatt. Jag hade velat vara mer insatt än vad jag är för det handlar om någonting som ligger mig nära, biologiskt och kanske framförallt känslomässigt. När jag pratar om det, vilket händer extremt sällan (jag vet inte varför jag ens nämnde det där för några dagar sedan) känns det inte särskilt jobbigt eller konstigt. Men det sätter igång mycket tankar. Jag tror hela tiden att jag kommit förbi det, att det inte längre känns, men det har jag inte och det känns fortfarande. Det är inte så att jag vill leva ut känslorna mot mig själv eller någon annan, jag vill inte kräva någon på svar om denna någon inte är beredd att ge några svar för att det gör för ont för honom eller henne. Jag vill kanske bara ha en bekräftelse, få veta att det vi hade innan allt rullade igång igen var på riktigt.
Ibland blir jag det där lilla barnet som undrar om jag har del i att det blev som det blev.
Jag undrar hur hon mår och jag önskar att hon mår bra fast än jag vet att det är precis tvärtom, att hon knappt mår alls. Jag undrar om hon brukar tänka på oss ibland.

lördag 29 september 2007

självömkande

Idag är alla människor pissråttor och jag är skitförbannad på varenda en. Tänk hur otomordentligt korkade, osympatiska och arroganta folk kan vara! För att inte stöta mig med någon väljer jag att inte skriva mer om den saken utan ska istället berätta om någonting roligare.

...erhm...öhh....det var en gån...pfft...

Nehepp, inte det heller.

måndag 17 september 2007

Min krönika står ute i skogen och växer.

I förra veckan gick jag en väldigt bra kurs där jag, bland (mycket) annat lärde mig att skriva kort och koncist. Ordbajsare som jag är tyckte jag att det var en utav de bästa lärdomarna jag tog med mig från kursen. Tänk att det faktiskt går att säga det man vill ha sagt, och dessutom nå ut med sitt budskap utan en massa onödiga ord!

Idag har jag tagit de kunskaperna och gjort precis tvärtom. Jag har mjölkat min hjärna på idéer och formuleringar och tillslut lyckats skriva den krönika som ska vara klar tills imorgon. När jag var nöjd med texten och skickade in den till redaktionen fick jag ett snabbt svar som löd ungefär "Jättebra! Kan du göra den lite längre?".
Längre, undrade jag, hur sjutton ska jag kunna göra den längre?! För mig brukar det ju aldrig innebära några som helst problem att skriva en lååång text men i detta fall var det annorlunda. Jag hade sagt vad jag ville ha sagt, jag tyckte och tänkte klart på det jag hade för avsikt att tycka och tänka omkring. Det var bara till att krama ur hjärnan på sista droppen tänk och fortsätta skriva. Jag fick helt enkelt tycka till om lite andra saker som ända hade med det ursprungliga "tycket" att göra. Efter fyra försök att inte fylla ut texten för utfyllandets skull har jag, förhoppningsvis (bör det tilläggas) lyckats skriva en hyffsat okej text på ca 3000 tecken, inklusive rubrik och inress.
Men vänta nu, skulle det vara 3000 tecken... utan rubrik och ingress?

Uppdatering.
Så, klart. Det känns som en text som det hade passat att avsluta med ett "Amen". Högtravande och ganska pretto, men med tanke på målgruppen så tror jag att den kan passa ganska bra. Inte för att jag tycker att målgruppen är ett gäng pretentiösa tanter och farbröder men....äsch, glöm det!

söndag 16 september 2007

Bristningar i kommunikationen?

Mitt huvud dunkar och knäna skallrar. Fingrarna orkar knappt trycka på krivbordstangenterna och ögonen går i kors. Jag har tillbringat helgen i församlingshemmet och i kyrkan tillsammans med nästan femtio fjortonåriga konfirmander. Jag tänker på när jag var fjorton och tyckte att jag var störst i världen. Jag kastade bullesmulor i prästens hår, jag drack cider och öl på konfirmandlägren och jag vägrade blankt att läsa högt ur bibeln. Faktum är att jag vägrade läsa bibeln över huvud taget.

I kyrkan igår satt jag längst fram och väntade på att få gå fram och läsa en text och bakom mig satt några tuffa konfakillar och försökte hänga med i mässan. Replikskiftet dem emellan var helt underbart och jag kämpade verkligen för att inte brista ut i tidernas gapflabb.
- Asså, vafan ska vi ba´ sitta här o va tysta eller? Asså jag fattar juinte nånting!
- Meh käften, vi ber!
(Killarna knäpper händerna och kollar ner i knät.)
- Ah men hallå, får du nån kontakt eller?
- Öhh?
- Nehepp. Nej, inte jag heller! Asså fröken, det funkar junte!


Natten tillbringade vi tillsammans i en mycket akustikvänlig kyrka. De andra ledarna och i princip alla konfirmande har varit vakna hela natten. Själv somnade jag som en stock strax efter klockan tolv och vaknade runt klockan sju imorse av att folk började kliva över mig när det var dags att gå till församlingshemmet för frukost. Enda gången jag vaknade under natten var när prästen lackade ur och skrek till alla ungdomar att hålla tyst.
Jag borde vara minst trött av alla men jag känner mig som efter en veckolång krogrunda.

söndag 9 september 2007

Sverige-Danmark

För första gången i mitt liv hade jag igår på mig en blågul fotbollströja som jag dagen till ära fått låna (blivit påtvingad) av en hängiven fotbollsfantast i min närhet. Jag är totalt ointresserad av fotboll och jag kan för allt i världen inte förstå hur det kan väcka så starka känslor hos folk. Vi var åtta tjejer vid ett bord, närmast brevid oss hade vi ett fotbollsproffs(åtminstone lät det så när han hela tiden kommenterade allt som gjordes på planen) och överallt annars vimlade fotbollshuliganer, dito intressanter och såklart sådana som, liksom jag, mest var på plats på grund av mat, dricka och trevligt sällskap. Tyvärr fick jag inte njuta särskilt mycket av sällskapet då ljudnivån var i klass med en jetmotor och folk av någon märklig anledning hellre kollade på matchen än pratade med mig.

Det förklarades för mig att det var kvalmatch mellan Sverige och Danmark och att man fick poäng om man vann matchen och inga poäng om det blev oavgjort. Om lagen då måste spela om matchen eller inte fick jag aldrig veta men jag fick däremot erfara att men till exempel inte får blöda på planen, så spelarna får plåster modell "jätte" om de råkar gå sönder. Jag har också lärt mig vad en offside är för någonting och att det inte är bra att Sverige fick offside den enda gången bollen faktiskt hamnade i mål (för det var väl bara en gång?). Jag hade en mycket bra fotbollspedagog som förklarade krångliga fraser och ord med hjälp av ketchupflaskor, servetter och mina nachochips.

Jag tycker personligen att jag skötte mig ganska bra igår och jag se nästan fram emot nästa gång tillfälle bjuds att gå ut och kolla på fotboll (och då menar jag bara på TV, jag har inte kommit så långt att jag skulle kunna intresseras av en match IRL). Det var till och med så att det pirrade i magen av spänning när människorna runt mig skrek av glädje och/eller frustration. Förmodligen var det mestadels frustration, för tydligen var det en ovanligt dålig match jag såg.

torsdag 6 september 2007

A walk down memory lane

I tvåan på gymnasiet fick vi i uppgift av vår svensklärare att skirva ett kåseri. Poängen med uppgiften var att hitta våra egna unika sätt att uttrycka oss i text samtidigt som vi inte fick frångå de språkregler som finns. Jag minns fortfarande mitt kåseri och jag minns hur stolt jag var när det var klar och lämnade in det för rättning, men mest av allt kommer jag ihåg besvikelsen när jag fick det tillbaka och ett stort rött G lyste uppe i det högra hörnet. Jag ögnade igenom texten för att hitta vad det var jag hade gjort fel och det enda jag kunde hitta var en markering för ett syftningsfel. När jag frågade min lärare hur ett syftningsfel kunde dra ner betyget så långt som till ett G sa hon: "Jag gillade inte stilen, jag hade skrivit på ett helt annat sätt".

Så sent som igår fick jag i uppdrag att skriva en krönika för Portalen, tidningen för Strängnäs stift, som får handla om precis vad som helst och om jag vill får jag även göra en egen illustration till texten. Självfallet blev jag jätteglad och naturligtvis tackade jag Ja till erbjudandet och givetvis ploppar min lärares ord som på beställning upp i mitt huvud. Då handlade det om ett kåseri och nu en krönika och jag är medveten om att det inte är samma sak men en den lilla djävulen (och nu syftar jag inte på min lärare, utan på en sådan djävul som man kan se sittande på axeln på tecknade figurer i barnprogram) har smugit sig fram och viskar att jag inte kommer att klara det. Jag är ingen krönikör, jag har aldrig skrivit för någon tidning, varför har jag fått detta uppdrag när det finns hundra, tusen andra som skulle kunna göra det så mycket bättre?


Fotnot: Kåseriet från min gymnasietid skickade jag senare in till ett radioprogram där den utvärderades av en riktig kåsör som gav mig ett lysande omdöme. När nästa nummer av Portalen dimper ner i min brevlåda ska jag skicka den vidare till min gymnasielärare. Med vänliga hälsningar.

onsdag 5 september 2007

Gud hör bön.

Ibland liksom sätter sig livet på tvären, saker och ting kastas om så att man knappt kan skönja hur det en gång såg ut, eller ens hur det var tänkt att se ut.
Så gör mitt liv ibland, och då blir jag förtvivlad. När jag blir förtvivlad blir jag det fullt ut, det är gråt och tandagnisslan, blod, svett och ännu mera gråt.
Idag har jag lärt mig att saker och ting inte alltid är så förjäkligt som jag, den förtvivlade och självömkande delen av mitt jag, först trott.
Gud hör bön, det uttrycket har jag använt mig av flera gånger idag, med rätta.
Här har jag gått och grävt ner mig på grund av att mina framtidsplaner helt plötsligt blev totalt oaktuella och till synes alla dörrar stängdes mitt framför näsan på mig. Där sitter jag och vänder ryggen mot de stängda dörrarna och så pickar någon eller någonting mig på axeln och säger åt mig att titta upp. Gå ut med rak rygg och möt världen igen, säger det. Och det gör jag och jag eftersom att jag knappt hunit öppna ögonen innan den där någon, det där någonting har fått mig att börja gå så snubblar jag givetvis. Och vad snubblar jag över? Nya jobberbjudanden, nya roliga uppdrag, spännande kurser och en hel hög med léende människor som ler för att just jag snubblade över just dem i just det ögonblicket!
Tänk vad jag missat om inte mitt liv plötsligt bestämt sig för att sätta sig på tvären.

måndag 3 september 2007

Snusförnuftshalleluja.

Idag har jag hört ett mycket gott råd, samma goda råd, två gånger.
Det är det här med att sluta med saker, men dåliga vanor som på något vis ger trygghet.
Om man slutar upp med den dåliga vanan och sedan upptäcker att det inte är särskilt kul att vara utan den, att livet kanske rent av suger om man inte får göra som man brukar, då kan man börja igen! Är det inte fantastiskt?
Man har ingenting att förlora, tjoho!

Å andra sidan är det aldrig för sent att bättra sig, så jag väntar ett tag till.

I'm a weirdo.

Det har just blivit officiellt att min bästa egenskap är att jag är konstig. Nu när det är på det klara kommer här en lista på konstiga saker jag har gjort/gör/är.

1. Jag pratar tyska med mig själv när det är mörkt
2. Efter jag har ätit suger jag alltid in luft mellan tänderna
3. När jag ska betala i en kassa kliar jag mig alltid på näsan
4. Jag fastnar inte på kort. Bildbevis:


(Som ni ser har halva ansiktet fallit bort i ett svart hål. Detta har hänt flera gånger)

5. Jag avskyr tandpetare. De är skitäckliga och de som använder dem in public är också äckliga.

7. När jag räknar hoppas jag helst över siffrorna 6, 10, 17 och 31.

8. Jag är livrädd för fåglar. Fortfarande.

9. Jag kan inte ha jämna tal på volymen på min bilstereo.

11. Jag lägger alltid mina hårnålar på golvet under min fotpall (på så vis vet jag alltid var jag har dem, så det är kanske mer smart än konstigt).

12. Jag har nästan alltid problem med textlayouten på min blogg. Detta problem är särskilt förekommande då jag ska blanda in listor och annat trams.

Kommer ni på någonting mer är det bara att hojta till i kommentarerna!

onsdag 29 augusti 2007

Själv lever jag och har det ganska bra

Det är stiltje i min blogg och jag gör inte mycket åt det. Istället gör jag mycket annat.

Jag har haft en fågel i mitt hus i fyra dagar. Den var läskig och jag grät, sedan vågade jag hålla i den och så tillsist dog den.

Jag har städat akvariet och fyllt på vatten med en skurhink. Först var fiskarna glada sedan dog de också.

Jag har fångat den största spindeln genom tiderna - den satt (eller vad de nu gör..står, kanske?) på min huvudkudde. Jag släppte ut den på gräsmattan innan jag visste att det var en husspindel som bor inomhus när det är kallt. Förmodligen är den också död nu.

tisdag 21 augusti 2007

Lista, igen.

Den här listan har jag snott från Johannas blogg. Först var jag tveksam till att publicera den här, med tanke på vilka poäng jag fick, men vad sjutton!

1-23 = Ghetto-kid
24-33 = Vanlig
34-40 = Bortskämd brat
41+ = Överklassens snobb


Jag har en:

[x] mamma
[x] pappa
[ ] styvmamma
[ ] styvpappa
[ ] styvsyskon
[x] bror
[x] syster
[ ] brorson
[ ] systerdotter
[x] mobiltelefon
[ ] eget badrum
[x] eget rum
[x] swimmingpool
[ ] hot tub
[ ] gästrum
[x] dator
[x] TV
TOTAL : 9

[x] säng större än normalt
[x] mer än 4 par skor
[x] solglasögon
[x] klocka
[x] mp3/ipod
[ ] en fungerande PS2
[ ] Nintendo Wii
[x] xbox som funkar
[ ] nintendo 64 som funkar
[x] gameboy/advance
[ ] gamecube
[ ] nintendo ds
TOTAL : 7

[ ] pokerbord
[ ] basketkorg
[ ] hockeyspel
[ ] biljadbord
[ ] fooseball
TOTAL : 0

[x] Nattduksbord
[x] Stereo på rummet
[x] CD spelare
[ ] Har något klädesplagg från Abercrombie och Fitch eller Hollister/ AE
[ ] Dina föräldrar har gett dig kreditkort/atm kort
TOTAL: 3

[x] Jobb/sommar jobb
[x] Shoppar minst en gång i veckan
[x] har dyr parfym/cologne
[x] AIM/MSN
[x] Kamera/video kamera
[x] Telefon
TOTAL: 6

[x] Skoter/motorcykel/bil/fyrhjuling
[x] Gitarr/trummor/basgitarr
[x] Piano/Keyboard
[x] något annat instrument
[x] varit på en kryssning
[x] rest utomlands
[ ] haft en personlig tränare
[x] dyra smycken
[x] träffat en kändis
TOTAL: 8

[x] Platt/locktång
[ ] har varit i en slagbur, som är till för baseboll
[x] har 1000 spänn på dig just nu
[x] kreditkort, debetkort eller bankkort
[x] rest i Europa
[ ] Varit på Hawaii
[ ] Varit i USA
[ ] Varit i Asien
[ ] Varit i Australien
[ ] Varit i Afrika
[ ] Varit i Sydamerika
TOTAL: 4

[x] Föräldrarna har bil
[x] Föräldrarna har Jet ski/båt
[ ] Husbil/vagn
[x] Jag har en bil
TOTAL: 3

[x] Hemmagjord mat nästan varje dag
[x] suttit i en limo
[ ] suttit i en helikopter
[ ] äger en videokamera
[x] egen laptop
[ ] egen dator
TOTAL: 3

Mina poäng: 43
Jag är med andra ord en överklassens snobb, vilket jag personligen anser kan ifrågasättas.

lördag 18 augusti 2007

Run bitch, run!!

Jag och två av mina systrar bestämde oss för att ta med mig till Västerås här om dagen. Då jag aldrig tidigare varit där, bortsett från några besök till Ikea och Billiga Nisses, skulle syster nummer ett visa mig en utav stadens sevärdheter - Hotell Hackspätt, en koja högt uppe i ett träd, i en park mitt inne stan. När vi gick igenom parken får jag syn på en liten brun minigräshoppa och strax därefter märker jag att både syster nummer ett och två har tvärnitat och stirrar framför sig med uppspärrade, panikslagna ögon. Då jag vet att syster nummer två lider av extrem gräshoppefobi försöker jag, som gärna vill se kojan i trädet, att lugna ner henne.
Jag: "Men du, de där är inte så farligt"
Syster nr 2: "Vi kan inte gå där, jag vägrar helt enkelt att gå där! "
Syster nr 1: " Vaddå inte farligt, är du helt pantad eller?"
Jag: "Men...den där är ju jätteliten! Det är ju mycket värre med de som är större...för att inte tala om de som är gröna, då blir ju till och med jag rädd!"

När jag avslutat min mening hör jag någon gorma åt oss och jag tittar upp. Bara några meter framför mig står en väl förfriskad man och kissar så som de flesta män kissar; med snoppen i vädret.

Väl förfriskad man: "Vaddå liten, ska'ru ha schtryk ellee?!? Dumma jävla kossa!!"

Och angående mina systrar hade de inte ens sett någon gräshoppa...

torsdag 16 augusti 2007

Allt bara går sönder.

Halva augusti har varit ett svart hål i bloggarperspektiv. Internet laggade och när det väl kom tillbaka var Blogger inte med på noterna och vägrade låta mig publicera ens en ynka mening.

Annat som har gått sönder är min kära bil. Vattenpumpen, oljetrycksgivaren, avgassystemet och Gud vet vad slutade fungera för att tre veckor senare vara lagade för en summa på 3500 kronor. Det sved.

Annars har jag varit på diverse återträffar, tecknat på en beställning, svettats och varit i Västerås. Mer om Västerås, och vad som sker om man där släpper tre blonda systrar vind för våg, kommer senare.

måndag 30 juli 2007

En tyst dag

Igår lät jag som en blandning av Marge Simpson och Kakmonstret. Idag låter jag inte alls. Jag har fått något skit på stämbanden och måste därför anstränga ordentligt för att kunna viska fram saker som "flytta hästen, den står på min fot" eller "Mitt kylskåp har läckt inatt, det är översvämmning i hela huset, hjälp mig fort innan vattnet rinner ner i golvet och ger fuktskador". I båda ovan beskrivna fall förstärkte jag mina viskningar med så våldsamma armviftningar som min febervingliga kropp orkar med.
Att vara ett dyng i tystnad är både fascinerande och irriterande. Fascinerande på så vis att folk runt omkring mig inte riktigt vet hur de ska bemöta mig. Vid kassan i matvarubutiken försökte jag mig på att förklara att jag hade 15 kilo hundmat under kundvagnen som jag också ville betala för. Kassörska nummer ett skrek "Vaa?!" (folk skriker nästan alltid när de inte hör vad man säger, märkligt nog). Kassörska nummer två viskade "hundmaten..jaha...pfftsssshusipff-tolv sshhiipfkpffft" till mig och då var det jag som inte uppfattade vad hon sa. Efter mycket om och men löste det sig hur som helst.
Stumheten är irriterande då jag faktiskt, helt ärligt, aldrig i mitt liv varit så fyndig som jag är nu. Jag har svar på tal till allt, en massa drypande kommentarer till folk som tränger sig före i matköerna, parkerar åt helvete samt en väldigt kul humor. Ett tag försökte jag att skriva ner det jag vill ha sagt men insåg snart att det var meningslöst. När jag väl skrivit klart har personerna runtomkring bytt samtalsämne eller rent av gått sin väg.
För att kunna få kontakt med min ena syster som är hemma idag försöker jag desperat att knacka i väggen. Det resulterar allid i att hunden blir galen och börjar skälla och göra det ännu svårare för mig att göra mig hörd.

Egentligen borde jag se detta som någon slags retreat. En dag i tystnad, som vi brukade göra med konfirmanderna på den tid det begav sig. Jag hade kunnat fundera på allt mellan himmel och jord och kanske till och med kommit till en massa kloka insikter. Och på tal om insikter: Någon gång mitt i natten som var fick jag en fenomenalt bra idé som jag (i beckmörker och feberånger) krafsade ner på en pappersbit . När jag vaknade imorse och kom på att jag hade mitt livs uppenbarelse under natten kollade jag ivrigt upp vad jag hade skrivit.

Lägg särskilt märke till grammatiken och den vackra handstilen.

fredag 27 juli 2007

Vilken underbar dag!

Min bil är kaputt. Det är kamremmen, servopumpen eller vattenpumpen säger syster nummer etts pojkvän. Nu får jag köra min fars bil fram och tillbaka till jobbet. Det är en flintabil från 1100-talet och har finesser som KD (som står för "korsdrag", dåtidens Air Condition), och muskelservo. Då jag lider av total avsaknad av muskler är detta ett problem när jag måste svänga och det måste jag ibland. Annars går bilen bra, så länge det inte regnar för då går den bara på tre cylindrar. Jag vet inte vad det innebär för bilen men för min del innebär det att jag måste stå ut med ett par väldigt ryckiga mil och ett hjärta i halsgropen hela vägen till och från jobbet.

Annars idag har jag skämtsamt berättat för Chefen att alla tuggummin vi hittar fastklibbade på golvet är mina då jag lider av en svår tvångs-tanke/handling om att spotta ut tuggummin på golvet så fort en kund hälsar på mig. Tyvärr uppfattade inte chefen ironin i min röst utan sa mest "oj...jaha" innan han vände sig om med en bekymrad min. Nu har jag förklarat att jag var ironisk men jag har en känsla av att han kommer att muttra och tycka att jag är konstig så fort han ser ett tuggimmi fastkletat någonstans i byggnaden.

Jag har även gett tipset till en kund att knyta åt en plaskasse över huvudet. I syfte att skydda sig mot regnet menade jag, medan hon tolkade det som att jag tyckte att hon kunde gå och ta livet av sig. Nog för att tanten inte var särskilt trevlig, men sådant säger man bara inte till sina kunder.

onsdag 25 juli 2007

Lorska gubbar

Sedan ett år tillbaka har jag en svärmande beundrare. Svärmande på så sätt att han var och varannan dag kommer till mitt jobb där han ägnar minst en halvtimme åt att klappa och pussa på mig. Idag var beundraren särskilt uppåt och generös med komplimanger då han berömde min fina midja, mitt välfriserade hår, min ljuvliga mun, mina två *stirrar på mig någonstans mellan hakan och naveln med tungan utstickande ur ena mungipan*, mina underbara himmelsblåa ögon, långa vackra hals (har jag ovanligt lång hals? Jag får nämligen ofta kommentarer om den) och välsvarvade stuss.




Bilden är en proportionerligt korrekt avbildning av mig. Pfft. Jag blev emellertid räddad av chefen som simulerade ett nödläge och fick mig därifrån. Innan jag gick ropade min beundrare efter mig: "Om jag varit sextio år yngre, då hade vi varit jämngamla och jag hade tagit dig med storm!"

måndag 23 juli 2007

Kulinarisk förolämpning

Man kan tro att det endast serveras snabbmakaroner och ketchup när två personer (18 och 21 år gamla) är ensamma hemma, men icke. Vi har ätit både hemmalagade köttbullar, biffar, ris och kycklingfiléer, pasta och soppa som jag tycker är någorlunda kulinariskt acceptabelt. Dock fick jag mitt livs chock och skräckupplevelse när lillasyster igår väckte mig från min middagslur och annonserade att maten var färdig. Jag var så hungrig som bara en fd anorektiker kan vara och jag skulle lätt ha kunnat äta en hel ko. För mitt inre öga såg jag en härligt stor portion med en massa godsaker. Men vad fick jag se när jag kom ner till matbordet?


Dessa väntade på min tallrik. Ser ni vad det är?

Kroppkakor! KROPPKAKOR!!!!!! Till de små blekgula, kladdiga bollarna serverades det smält smör och stekt ägg.


Efter maten led jag av psykosomatiskt magknip i en timme.

Idag ska vi till Farmor och Morfar och äta middag. Gud hör bön.


torsdag 19 juli 2007

My new guns

Med en och samma kroppsdel (som ju egentligen är två) har jag under de senaste tre dagarna slagit ner:

fyra koppar te
tre glas blåbärssoppa
en katt
en lillebror
två ljusstakar
en lampa
elva cd-skivor
en webcam

Det är sammanlagt tjugofyra saker vilket låter ganska orimligt med tanke på vilket mitt vapen är och att de faktiskt inte har vuxit mer än en (mycket efterlängtad) storlek. Tack och goodbye till mina gamla små myggbett, hej och välkommen till... ja, ni kanske fattar.


För övrigt har föräldrar, syster nummer 3 och lillebror farit iväg med båten på semester och kommer inte hem igen förrän om två veckor. Förra sommaren gick det åt helvete här hemma och jag hamnade i en hård säng på Mälarsjukhuset. Den här sommaren är annorlunda. Det är märkligt hur mycket som kan hända på bara ett år, hur stor skillnad det kan vara på då och nu.
Det är vid tillfällen som det här som jag inser hur jävla bra jag är. Nu ska jag bevisa det för min omgivning också. Sweet.

onsdag 11 juli 2007

Det irriterande med att tillåta sig att äta och dricka det man vill är när det blir som nu. Jag har nyss försökt servera konserverade minimajs till min katt, spillt ut ett halvt mjölkpaket på golvet, hällt strösocker på köksbänken och klivit på en humla - allt för att jag försöker hålla mig vaken tillräckligt länge för att en kopp varm choklad ska blandas, värmas och sedan svalna av igen så att den blir drickbar...när jag torkade mjölk och socker och jag gav katten kattmat istället för majs värmde jag också mjölken samtidigt, tills den kokade och nu är den på tok för varm för att drickas. Att hälla över chokladen i en större kopp och fylla på med mer kall mjölk tänker jag inte ens försöka med.
Att skriva blogginlägg vid denna tid borde jag heller inte försöka med. Någonstans här ovan finns genom tidernas förmodligen längsta och mest oläsliga mening.

Tack och god natt.

tisdag 10 juli 2007

Jag kan inte göra rubtiker till mina blogginlägg längre, vad är det frågan om?!
*Slänger mig på golvet och gråter*

...det går ju inte ens att klicka på rubriksfältet.
Oh mann!

När jag var liten (inte jätteliten, men mycket mindre än nu) pratade jag hemmasnickrad tyska med familjens tyska bekanta. Det fungerade jättebra, jag lyckades oftast göra mig förstådd och jag skämdes aldrig över mitt försvenskade uttal eller dito ord.
När jag gick i sjätte klass fick jag skäll av min tyskafröken, "Moroten", då jag hela tiden använde slang och kunde räkna upp så många fula ord att öronen nästan trillade av på min fröken och (t.o.m) merparten av mina klasskamrater.
I gymnasiet behövde jag inte gå på tyskaundervisningen särskilt ofta, jag log bara stort mot läraren, lånade en och annan totalt ointressant bok från hans privata tyskabibliotek på lärarkontoret. Läxorna gick jag och hämtade i samma lärarkontor och gjorde till dagen därpå, oftast med ordentligt goda resultat.
När jag gick i tvåan på gymnasiet åkte jag på utbytesresa till Wedel och pratade tyska i en hel vecka. Det gick bättre och bättre dag för dag (är det bara jag som vill sjunga fram de orden?) och om kvällarna gick det särskilt bra, eftersom vi alltid avslutade dagen med en krogrunda och fick efter några glas vin ett spåksjälvförtroende högre än Mount Everest.

Idag när jag kom till jobbet såg jag en stor röd buss stå parkerad i närheten och runt bussen kryllade det av tyskar. Jag blev jätteglad och tänkte att jag skulle få damma av mina språkkunskaper och konversera lite på det språk jag alltid har tyckt att jag kan.
Tyskarna vällde in på jobbet och efter att jag lite knaggligt förklarat för en kund att det hon höll i var en krukborste och inte en toaborste ville alla andra också prata med mig. Då fick jag tunghäfta. Rejäl jävla tunghäfta som jag aldrig någonsin har på något utav de få språk jag behärskar. Jag vågade inte säga ett ord och jag kände mig jättedum ända tills ett tyskt äldre par stormade in och frågade var i byggnaden vi förvarade alla våra Dalahästar. Då kunde jag inte hålla mig, jag garvade så snor och saliv sprutade medan jag försökte förklara för paret att vi inte hade några dalahästar där varpå mannen frågade "Aber...was sagst Du?!? Hab´ sie keine Dalapferden? Sind wir nicht jetzt im Schweden!? Oh mann, oh mann."

Om han kan låta så dum på sitt eget språk kan jag minsann få låta lite dum när jag talar min rostiga tyska. Sådeså!

fredag 6 juli 2007

Elektroencefalografi

Sedan min sjukhusvistelse förra året har min läkare tjatat om att jag måste gå och göra ett EEG. Då min läkare i vanliga fall lider av selektiv minnesförlust (hon minns alltid vad jag vägde sist men aldrig att meddela provsvar eller skicka in sjukskrivningsintyg till försäkringsbolaget) har jag alltid trott att jag ska komma undan. Jag hade fel och idag infann jag min på Klin Fys där testet genomfördes. Jag tröstade mig med att jag åtminstone skulle få klart att jag inte var hjärnskadad.
När sjuksyrrorna (kanske att en av dem var läkare, men eftersom att båda var unga, blonda kvinnor och jag är full av fördomar så säger jag att de var sjuksystrar) hade satt på mig en gumminmössa och fäst elektroder på mitt huvud bad jag en av dem att ta ett foto på mig. Själv tycker jag att det skulle varit kul att föreviga det ögonblicket men sjuksyrrorna var inte av samma uppfattning.

Ungefär såhär såg jag ut.


Undersökningen tog ungefär en timme, jag fick blunda, titta på en ful tavla, titta in i en lampa som blinkade någon slags morse-signaler, hyperventilera(!) samt försöka att tänka på ingenting (vilket självfallet resulterade i att jag började fundera på logaritmer, grundämnen och kärnfysik).

Efteråt hade jag ultraljudsgelé samt skavsår i hela hårbotten, luktade desinfektionsmedel och hade stora märken i hela pannan.


Som tur är, är jag så jävulusiskt ball i min hatt. Här har jag även lagt till en klassisk pluta-med-munnen-effekt samt jag-har-varit-instängd-i-ett-nedsläckt-rum-i-en-timme-ögon.


Resultatet? Båda sjuksystrarna hm:ade, den ena lyfte på ögonbrynen och den andre rynkade dem. Ingen av dem gav något mer svar än att min ordinarie läkare skulle gå igenom resultatet nästa gång vi sågs (i oktober?), d.v.s om hon lyckas komma ihåg det då.

onsdag 4 juli 2007

Horrorchamber


Igår var jag på stödbehandling hos tandläkaren. I vanlig ordning fick jag redogöra för vilka mediciner jag åt, ifall jag snusar eller röker, anväder tandtråd,munskölj, tuggar tuggummi, hur ofta jag borstar mina tänder och med vilken tandborste jag valt att borsta med.
Stödbehandlingen skulle gå ut på att tandläkaren skulle putsa och lacka mina tänder men efter ca tio minuters donande i min mun utbrister tandläkaren att jag antingen har tuggat småsten och jord de senaste tre veckorna eller att jag under min livstid gjort allt fel som över huvud taget går att göra fel. Förvisso var tänderna mina inte i obotligt dåligt skick men tydligen tillräckligt dåligt för att skapa följande reaktion:
Tandläkaren sliter fram tre olika tandborstar och dubbelt så många olika tandkrämer, tandtrådar och tandstickor. Tandläkaren säger åt mig att gapa och formligen sågar sig sedan igenom tandmellanrummen och skär upp halva tandköttet. Efter detta vill han visa hur en alltför hård tandborste känns om man borstar på tok för hårt med den, vilket resulterade i att många fler ställen i min mun började blöda.

Efter mångt och mycket (mestadels sådant som går under rubriken "misshandel av munhåla") bestämmer sig doktor Tand äntligen för att lacka. Därefter vill han kolla att tänderna verkligen är rena och färgar hela min mun rosa. Dessvärre fastnar större delarna av den rosa färgen på läpparna, tungan samt på den nylagda lacken och vägrar att gå bort till och med efter en lång tid envist putsande. Till råga på allt skulle jag infinna mig på jobbet bara en halvtimme senare.
Nu vägrar jag, ännu mer än tidigare, att använda tandtråd och infärgningstabletter som visar vart jag glömt att borsta... tack och lov gav putsningen till slut resultat för där jag inte är rosa skimrar mina tänder i vackert filmstjärnevitt.


Uppdat. Oj, bilden rör på sig!

måndag 2 juli 2007

Ytterligare en dag i paradiset

Hunden har blivit påkörd av ena fasterns släpkärra. "Dumma hund" sa fastern och åkte vidare. Nu haltar han och vi avvaktar.
Syster nummer 2 lagar blåbärspaj med en spindel i. Den ska vi fika snart, så är det när man bor på landet.
Samma syster sa idag åt mig att klippa lugg och det gjorde jag. "Du har tagit mammas hår, lämna tillbaka det genast" säger fyraårige Lillebror till mig.
Senare idag ska vi åka och köpa minst tre par skor var, som plåster på håret.

tisdag 26 juni 2007

Mina senaste 24 timmar

Igår vid den här tiden var jag nära att gå upp i atomer. Jag hade inget som helst att göra…förutom att dammsuga..och dammtorka.. rensa garderoben..göra rent i akvariet. Nej stryk det, så här var det:
Det fanns verkligen ingenting som jag kände att jag ville göra och jag var därför lika rastlös som en apa i en alltför liten bur, hur rastlösa de nu än må vara. Jag provade att lägga mig i hangmattan med en bok men då boken var skriven i talspråk och det talade språket var någon slags inhemsk norrländsk dialekt kunde jag efter femtio sidor fortfarande inte uppfatta någon handling. Jag tänkte att jag skulle se på teve istället men programkortet var inte isatt och eftersom att min fyraårige lillebror var upptagen med att kasta sandiga sandlådeleksaker i poolen kunde jag inte be honom om hjälp (Lillebror är nämligen väldigt mycket mer teknisk än vad jag själv är och förmodligen någonsin kommer att bli). Jag kom dessutom på att jag nog för stunden var alldeles för social för att häcka framför dumburken så jag försökte få kontakt med min lillasyster men hon grimaserade fram ett ”stick och brinn” så jag lät bli.
Min räddare i nöden, Internätet, tänkte jag kunde få svälja någon timme åt mig men då ingen vettig (eller ens ovettig) person fanns online och alla de sidor jag förut var beroende av antingen var omoraliska eller fettbildande gav jag upp även detta. Kom dock på att jag faktiskt brukade teckna en hel del och försökte mig på ett porträtt i blyerts men resultatet var alldeles för grymt mot mitt konstnärliga självförtroende, fel, mitt självförtroende som konstnär, nej fel, mitt självförtroende som konstnärswannabe gick jag istället och la mig för natten.

Resultat:


Vaknade tidigt helt utan trumpetspelande grannars- eller rymmande kossors hjälp vilket resulterade i att jag kom till jobbet alldeles för tidigt, vilket i sin tur resulterade i att jag skurade och skrubbade till jag fick skavsår på både händer, knän och armbågar. När jag slutade och for hem höll jag på att dö av värmeslag men väl hemma satte plockade jag ur ett dussin sandlådeleksaker ur poolen, blåste upp tre gigantiska badleksaker och gjorde mig beredd att hoppa i det svalkande vattnet. Då började det att åska och regna. Återvände till datorn och upptäcker att Lotten uppmanar oss att blogga om våra senaste tjugofyra timmar. Då jag ju alltid lyder blint (det påståendet avslöjar att jag antingen blandar ihop mig själv med någon annan eller att jag har grava schizoida tendenser) har jag lyckats fördriva en hel enhet ( = en halvtimme) med bloggande. Tack!

lördag 23 juni 2007

Tro, hopp eller otankade bilar?

Jag har tänkt på det här med Gud, igen. Det är nästan som om man behöver gå till kyrkan lite oftare, eller åtminstone hitta en vettig person att samtala med om ämnet. Gör man inte det gör tron precis som en otankad bil; den hackar till några gånger för att sedan stanna helt. Det är inte så att jag helt tappat tron.. resterna av den tro jag hade och som jag nu försöker samla upp är fortfarande mäktiga grejer, något annat kan jag inte påstå. I anfäktelse sa någon en gång, men det här är inga monster att slåss mot eller ens trötta ut. Det här är någonting annat. Det påminner mig om en utav Broder Rogers böner som lyder ungefär som följande:

Alla människors Gud,
i djupet av våra hjärtan antänder du en låga
vi ser den inte alltid, men det brinner alltjämt



För övrigt är midsommarn är fördigfirad, köttbullarna och prinskorven uppäten, sillen står kvar i kylen och champagnen exploderade efter några timamrs kylning i frysen. Imorse väcktes jag klockan 05.00 av en mycket traditionstrogen granne som just denna dag vid ovan nämnda tid spelar "Oh du saliga" på trumpet ute på farstutrappan sin.
Hur som helst behövde jag inte mera sömn då jag ägnade större delen av gårdagen sovande i min säng samt på soffan. Då vädret är som det är har jag knappast några skuldkänslor alls.
Idag har jag sedan arbetat i hela tre timmar varav åtminstone en halv av dessa timmar upptogs av en äldre herre som promt skulle predika för mig om vikten av framtidsvisioner för ungdomar som jag, som knappt har blivit torra bakom öronen. Tack och lov blev jag avbruten av en dam som inte ville gå ut ur butiken utan att först ha visat upp allt innehåll i sin väska för att försäkra mig om att hon absolut inte hade tagit någonting, vilket ju inte väcker några som helst misstankar.

fredag 22 juni 2007

Midsommar

För första gången på flera år ska jag fira denna helgdag hemma med familjen. Om jag ska vara ärlig så känns det väldigt skönt att slippa midsommarhysterin som alltid råder här i staden. Fjortonåringar super i Lottenlund och är man äldra än fjorton är det antingen så att man inte längre bor här eller firar på ett svindyrt och ganska opersonligt café/restaurant precis bredvid Lottenlund.
Jag satt just och försökte minnas mina midsomrar med inser att jag nog bara minns de från när jag var liten och en när jag själv var fjorton och blev medvetslös..och det minns jag egentligen inte, jag har fått det återberättat.

Så till alla er som ska fira med fest och dans runt en fallosymbol, här har ni lite "good to know" inför kvällen:

Saker som är svåra att säga när du druckit för mycket vin:
- Oöverträffat
- Innovativt
- Preliminär
- Kvastskaft

Saker som är väldigt svåra att säga när du druckit för mycket vin:
- Västkustiskt
- Konstitutionerad
- Substantiera
- Tillvägagångssätt

Saker som är i stort sett omöjliga att säga när du druckit för mycket vin:
- Tack, men jag vill inte ha sex.
- Nej, ingen mer sprit för min del.
- Ledsen, du är inte riktigt min typ.
- Skål och ha en fortsatt trevlig kväll!

torsdag 21 juni 2007

Nästan som en söndag

Vaknade med någonting som jag inte känt på flera veckor. Rejäl prakångest och en känsla av overklighet. Jag blir så rädd att falla tillbaka även om det faktiskt i de flesta fall känns totalt orelevant och på flera mils avstånd. Så står han/hon/den/det där och flåsar mig i nacken och jag tar till bomber och granater och jagar bort flåsandet och kvar bli bara ett utmattat men för stunden segrande jag.

När ska det upphöra, när kan jag börja känna mig helt och hållet säker på att det verkligen är så långt borta som det är och ska vara nu.

tisdag 19 juni 2007

Nära-döden-upplevelse

Jag har i tidigare blogginlägg skrivit om min rädsla för fåglar. Nu har det hänt. Jag har kommit att drabbas på nära håll av dessa tvåbenta, bevingade odjur.
På taket, precis ovanför fönstret vilket vår teveapparat står framför, har det flyttat in en duvfamilj.


Pappa eller mamma duva. Jag kan inte säga om det är en stadsduva eller en skogsduva men för mig spelar det faktumet ingen som helst roll.


Familjen består av två duvföräldrar och vi misstänker att det även finns en och en annan duvbebis inackorderad i taknocken.
Det är inte ett litet problem kan jag lova, då jag så fort jag ser en fågel på nära håll drabbas av akuta magsmärtor, hyperventilering och något som jag i det närmsta kan beskriva som panik.
Nu flyger hemskheterna fram och tillbaka från boet till någon annanstans som jag inte vet och hämtar mat eller någonting annat som jag inte bryr mig om vad det är. Vad jag bryr mig om är fåglarna i sig som bara är ett par ynka metrar från mig (visserligen är det en glasruta mellan mig och dem men det tröstar inte nämnvärt) och förstör mina, vad som skulle vara, lugna kvällar.
I storstäder har jag för mig att man (inte ”man” som vilken person som helst, det finns särskilda personer som har som har det som uppgift) har lov att avliva duvor men vad är det egentligen som gäller så här ute på landet? Får jag helt enkelt ta hagelbössan och skjuta ner dem eller måste jag lära mig att stå ut, alternativt inte se på teve förr än familjen Duva har emigrerat till en storstad eller någon annan stans där de hör bättre hemma än i vårat tak?


Fotnot: Alla djurrättsaktivister och andra fågelälskande fanatiker kan vara lugna, jag ska inte störa eller döda ohyran. Jag vågar inte gå tillräckligt nära för att kunna skrämma bort dem, för det första och för det andra krävs ett avstånd på högst två meter för att jag ska kunna träffa dem med geväret.

Alla barn- skjut inte fåglar. (Men om ni ber pappa snällt… och se till att han tar dem hemma hos mig först!)

måndag 18 juni 2007

regn, rusk och ruggigt mycket tid


Så var man helt plötsligt officiellt utsläppt och frigiven. Jag har under de senaste dagarna varit som en kalv på grönbete men eftersom dagen idag då plötsligt bestämde sig för att vara gråmulen blev således även mitt sinne en aning dunkelt.
Jag har just kommit hem från återträff nummer 1 och sagt hej då till min favorittant som jag inte kommer att träffa förrän till hösten. Jag har dessutom varit hos kära dr Z som säger att jag inte är frisk men inte heller särskilt sjuk. När jag sedan kom hem och hade varit hemma i ungefär tio minuter går jag upp i limningen och redogör för mor min på vilka sätt denna situation inte håller (egentligen håller situationen utmärkt, jag har bara inte insett det ännu och kommer förmodligen inte heller att göra det förrän framåt kvällen).
Så, den här dagen har jag planerat i enheter där varje enhet är en halvtimme (såg "om en pojke" igår där huvudrollen lade upp sina dagar ungefär som jag)
- Nu till expempel har jag två enheter till förfogande för bloggande och andra internetaktiviteter. Efter det väntar en enhets garderobsrensning samt två enheters läsning.

tisdag 12 juni 2007

"Marjefré"

Problemet med att bo i en liten stad som den lilla stad jag råkar bo i är det att folk i min ålder tenderar att flytta. Inte för att flyttandet i sig är ett dåligt fenomen men för den stackare som blir ensam kvar är det förjäkligt. Nu har alla som jag umgås med flugit ut i världen vilket gör det svårt att gå ut och fika, ha filmkväll och umgås över huvud taget. Mina alternativ är följande:

1. Gå runt på stan och fråga folk om de vill bli min nya lekkamrat.
2. Flytta.
3. Stå ut och finna mig i situationen.

Jag är social och pratar gärna ofta och mycket så att gå ut och skaffa mig nya vänner borde inte vara ett större problem men lägger man till andra mariefredsvariablar inser man snart att det inte alls går ihop då stadens befolkning nästan enbart består av pensionärer, åttionior och barnen på kyrkfritids (inget av det är såklart negativt i sig och här ska jag förmodligen inte tillägga några men...men uh)




Uppdatering
Så var det en annan sak också.
Idag fick jag se diagram på resultatet på de skattningsskalor som vi har gjort vid upprepade tillfällen denna termin. Svart på vitt, det är så jag vill ha det. Skönt är det att se hur långt jag har tagit mig. Min kurva följer numera den genomsnittliga kurvan för en frisk person. Det som felade är egentligen bara särskilda personlighetsdrag som att jag till exempel är aning asketisk vilket ju faktiskt kan vara både positivt och negativt -andlighet-avhållsamhet-. Nu väntar jag bara på kära dr Z punkt, punkt, punkt

lördag 9 juni 2007

Ge mig lite luft

Jag blir galen på misstänksamheten. Jag går tydligen fortfarande inte att lita på enligt alltför många människor. Att hela tiden bli dubbelkollad och bevakad. Jag vet att det är mycket nu, att jag gör saker hela tiden, men jag vet också att jag faktiskt klarar av det. Jag rusar inte iväg och jag sysselsätter mig inte tjugiofyra timmar om dygnet. Det är födelsedagar, middagar, vänner och fika, stranden, studenter och avslutningar och jag vill vara med. Jag har lust att göra saker nu, lust för att det är kul och att det ger mig någotning tillbaka som inte är ångest (jag hatar det ordet), kaloriförbränning och chans att smita ifrån sådant som man måste. Och emellanåt kan jag tillåta mig att ligga flera timmar i hängmattan, sitta på en sten i hagen och kolla på hästarna, läsa en bok eller ta en kort promenad i långsamt tempo. Det ser dom inte, när jag tar det lugnt. Och de få gånger de ser är de oroade att jag är depressiv och apatisk.
Jag hatar det faktum att jag inte lyckats gå upp mer i vikt ännu för jag förstår dem som tvekar när jag säger att jag mår bra när min figur ännu inte har blivit en riktigt...figur. Jag kommer aldig att bli Stor och jag ska vara glad om jag kommer upp i normalvikt men jag ser ut så här! Jag trivs med mig själv förutom att jag själv tycker att jag gott kunde lägga på mig några kilon till så är jag nöjd och tillfreds. Jag önskar bara att somliga andra också kunde se det som jag gör, se hur bra det faktiskt går för mig.
Min läkare säger att jag tagit mig nära friskförklaringen nu men att jag fortfarande måste upp i vikt. Jag skulle aldrig hoppa över måltider i avsikt att gå ner i vikt. Visst att jag har slarvat några gånger men jag är medveten och om jag åt en för liten frukost kompenserar jag det genom att ta lite mera lunch samt ett extra kvällsmål.
Jag vill styra mig själv nu. Jag vill att jag ska få följa mina rutiner utan att någon ska bli orolig och propsa på mig ett extra mellanmål bara för att stilla sin egen oro. Jag vet vad jag behöver, hur långt jag kommit, vad jag klarar av och inte och jag vet framför allt -vad jag vill-. Jag kan förstå deras oro, efter att ha sett mig i anorexians klor i sju år är det förståeligt att de är vaksamma men om jag ska kunna lämna det bakom mig vill jag inte hela tiden bli påmind om allt det sjuka jag har gjort. Jag ösnkar att jag kan få den tillit jag känner att jag faktiskt förtjänar.